Make me stop or I'll keep licking

Dags för årets allra sista hästtorsdag, dags att lägga av nu? Jag har som vanligt hängt kvar vid en spillra (spilta?) av något som alla andra redan lämnat. Del av min sjukdomsbild. Men jag kan gå med på att lägga av, i utbyte mot att jag får en ny uppgift. En dag i veckan, ett tema. Gärna med fler på tåget. Vad ska vi göra? Make me lol.


Får jag inga bra förslag kanske jag fortsätter med hästarna! Mohaha!

Mellandagshumor

kulturgärning

När jag lade upp filmen där Gustav dansar på Youtube blev jag påmind om den andra filmen jag har upplagd på mitt konto. Filmen på Dr Alban när han kör No Coke på konserten i Prag. Jag laddade upp den till Youtube för att kunna ha på bloggen. Nu har den ju legat där i över tre år och många andra filmer har ju hundratusentals visningar men jag kan ändå inte låta bli att fascineras över att den har visats 14 130 gånger! That's quite a lot. Vi får se om tre år, ifall Gustavs tunneldans blivit lika spridd.

Skyll på banverket

Uppföljning på tåghistorien. SJ ska ha props för att de använder sociala medier som man ska. Läs i ordning enligt numreringen.

Klockan fem, efter Max var vi fortfarande så här:

#juldagswin! Vi gick på Oscar. En och en halv timme i kö stod vi men hohoho vad kul det var. Så nöjd.

Vi gick våldtäktstunneln hem från Max.

Jomen just ja en liten grej om tåget:

Tåget var i tid och tågresan gick ju rätt bra. Jag kom fram till Sundsvall, klev på perrongen och mötte mamma som sa "Oj vilket långt tåg jag har aldrig sett ett så långt". Det var alltså nattåget till Malmö jag åkte med. Jag trodde henne inte, alla nattåg är så här långa, hävdade jag. Men tåget var långt. Så långt att det sträckte sig längre än övergången in till stationsbyggnaden och parkeringen. Vi orkade inte pulsa bakom så vi bestämde oss för att vänta tills tåget kört iväg. Perrongen är nu nästan tom på folk, alla har gått på.

Om inte ... Genom mellanrummet under tåget ser jag ben och väskor, ska de med tåget? Ja det var människor som inte hade hunnit förbi innan bommarna slog ner och nu stod ju tåget i vägen. De kom pulsande i snön bakom tåget, springande så gott de kunde med väskor och allt. Tågvärden som hade klivit av i Sundsvall säger skynda er på!

Jag fryser och vill att tåget ska köra iväg så att vi kan åka hem men då ser jag fler ben på andra sidan tåget. Korta små barnben. Ånäj, tänker jag. Då kommer min pappa springande bakom tåget från andra sidan, bärande en stor resväska och en mindre ryggsäck. De tillhör en kvinna med barn på andra sidan tåget som inte hunnit över. När hon sedan kommer kämpande har hon ett litet barn i handen och ett ännu mindre i famnen. "Jag ska till vagn 64!" Vi står vid vagn 80. Jag tar resväskan och ryggsäcken, pappa bär det äldre barnet och hon det yngre. Och vi springer och springer, vagn 64 är längst fram. Dörren går inte att öppna så jag rycker och rycker. Då kommer en tågvärd som efter desperat kämpande faktiskt lyckas få upp dörren och så kan mamman och barnet komma iväg till sitt julfirande.

Fy fan att missa tåget till Linköping för att lokföraren körde in på fel spår och var för lång. Men så skönt att det gick bra!

Ja god jul som sagt, dags för julmorgonssysslor.

God djur

becherovka vill vara enslig dryck

Är jag snabb till tusen hinner jag skriva det här. Sitter på gammalt intercity från Östersund där eluttag saknas. Om en halvtimme är det tänkt att vi ska vara framme. Jag är så trött att jag är rosig om kinderna, eller är det hettan från elementet som spökar?

Vill hinna med ett varningens ord bara: Du som sökte på "glögg becherovka", nej, jag rekommenderar inte att du blandar eller för den delen gör glögg på becherovkan om det var så din hjärna funkade. Däremot, om du dricker dem med lite mellanrum i tiden, då kan båda vara lyckosamt goda. I söndags insåg jag att man kan beställa Becherovka på Systemet, så efter jul blir det nog en svulstig knödelmiddag med passande dryck.

Jag är alltså så trött att jag känner mig full. Jag lämnar in. God uppetwittrarkväll på er.

Library 1.0

Trött på flugigt snack om sociala medier, interaktivitet, digital utveckling? Sök jobb som bibliotekarie i Hagförs.

Jag upplever fysik. Del två.

Någon kanske minns mina fysiska bryderier över radiostörningars geografi. Nu har jag upptäckt ännu en mysko grej (medan jag skrev förra meningen körde ett tåg förbi). Om jag, som ju är det normala, har radion på köksbordet (vinrött kryss) och sedan öppnar kylen eller frysen (mörkgrönt kryss) så sprakar det. Är det kylan eller vad? (Om jag bara ställer mig där utan att öppna händer ingenting.) Samtidigt verkar mitt bakhörn (ljusgröna krysset) fortfarande vara en evil spot, störningar uppstår nämligen om jag vistas där, även nu när radion är i köket.

Skummelt.

Den kallaste av de kortaste dagarna

Klockan var strax före två på lördagen och en timme senare gick solen ner. Men det var det värt. Idag önskar jag alla en fin fjärde advent. Som synes i föregående inlägg började jag fira redan inatt.

De där ulliga små snötussarna är ju alltför pluttenuttiga.

Ett riktigt eldklot liksom

Ja det här med bisolar som sagt. Den andra bilden visade jag ju häromdan.

blödig tjej lyssnar på radio

Här sitter jag sent en lördagkväll med lite krasslig kropp och huvud (nåt på gång, eller är det bara en tragisk hyacintallergi?) och försöker välja ut bilder från igår men jag är så trög.

Men alltså: MUSIKHJÄLPEN i P3. Redan förra året blev jag helt bombad så fort jag började lyssna. Det underliga är bara att jag började lyssna överhuvudtaget, eftersom jag oftast undviker P3 in i det längsta, p g a min avoga inställning till musikaliska avbrott i redaktionellt material. Hur som helst, innan det var färdigt hade jag blivit beroende, lyssnade eller kollade hela tiden och när det var slut efter den där veckan så var det på riktigt sorgligt.

Ni fattar inte, för en med GRAV separationsångest, det är inte bara mitt internetberoende som gör att jag har svårt att stänga av datorn på kvällarna och hey jag ligger med killar i ett år efter att vi gjort slut, är det så JÄVLA skönt att programmet aldrig tar slut! Det tar aldrig slut! Ingen risk att man lägger sig för sent för att somna till radion, ingen risk att man satt sig till rätta vid köksbordet precis när ett trevligt program slutar.

När jag hörde att Musikhjälpen skulle vara i år igen trodde jag inte att jag skulle vilja lyssna. Det skulle ju inte vara samma sak med nya programledare (separationsångest som sagt och den där som höll fast vid traditioner och lekar längst, när alla andra kids tröttnat och växt ifrån för länge sen), trodde jag. Men jag provlyssnade lite ändå. Och vilken vecka det har varit! Jag är ju löjligt lättrörd, det har ju inte direkt motbevisats under den här veckan. Sjukt coola människor har skänkt sjukt mycket pengar, i skrivande stund är det insamlat strax under 4 miljoner kronor till behandling av Malaria.

De bästa med att samma programledare leder i sex dygn, förutom att man börjar tycka om dem så himla mycket, är allt tramsande och fnittrande som sex dygn av radiosändande leder till. Åh det andra är ju att man kan ge pengar som hjälper! Och önska låtar! Klockan 17.15 imorgon går de ur buren. Åh det kommer att vara så jävla jobbigt!

Kvinns

Made by (från vänster): Farmor, mig, gammelmormor Hildur Casparia (eller är det moster Nora, jag blandar alltid ihop det). Vem som broderat den bedårande julduken jag hittade i skänken när vi tömde morfars lägenhet förra sommaren, det vet jag inte.

Gammelmormors/gammelmosters blå tavla föreställer Singoalla, det berättade mormor ofta när den hängde hos dem uppi Lunde. Bara ibland sa hon fel och sa Lolita istället.

snabbfoto

Tills jag kollat och sparat fler bilder från dagens overkliga vinterväder kan ni ju kolla på den bilden här. Är det detta som är bisolar?
Nu ska jag ultima adventsstäda.

Gör så här med tungan:

säg "kockakockakocka" med tungan mot gommen.

The sartorial freedom of the public librarian

Brunt och rött, en väldigt osexig kombination. Men jag tänkte inte på det förrän jag kom till jobbet, tog av mig mina svarta tjocksockar och gled ner i innesandalerna som jag har fixat nu när det är vinter.

Däremot var det väl planlagt att matcha fåglar i formen och tröjor i färgen. Man behöver minst tre lager nu i vinterkylan. Den stickade har jag ärvt av lillasyster och den är rätt säxy. Pärlor och allt.

Twitterlycka

OK, lite fånigt, jag vet, men när Erlend Loe imorse började följa mig på Twitter blev jag som liksom starstruck och glad. Det får man faktiskt bli. (Jag följde honom såklart själv redan sedan länge och igår kommenterade jag hans senaste tweets.)

Men nu vågar jag ju knappt twittra något mer.

örat skriver svordomar

Man kanske inte ska lyssna på Musikhjälpen medan man jobbar ändå. Timo Räisänen säger Apajävel och jag påverkas så lätt.

Resultat efter första dagen med tidigt tåg

Jag hade svårt att somna igår kväll, det var så mycket jag kom på måste göras. Låsa dörren, dricka vatten, ställa klockan, tänka på döden.

Men kliva upp var inte svårt, och duscha gick bättre än vanligt. Annars brukar det vara plågsamt. Jag välter ner alla flaskor, bränner mig på vattnet, står obekvämt. Men av detta kände jag intet.

I övrigt var allt som vanligt, förutom att jag fick anstränga min hjärna flera gånger för att bestämma mig för när exakt jag måste gå. Förr var det i grevens tid när kulturnyheterna tog slut och väderleksrapporten tog vid. Äsch, jag får ju ändå alltid springa och även idag.

Det allra bästa var den milda snöstorm som hade börjat inatt och som sedan fortsatte på morgonen och hela dagen, fortfarande.

Eftersom fikat, då jag intar min andra frukost (den första: en tallrik gröt hemma), alltjämt är klockan 9, var jag lite orolig att jag skulle bli vansinnigt hungrig innan dess men konstigt nog inte! Allt kändes som vanligt. Jag åt en grov stor tysk smörgås och en hårdbrödmacka. Som vanligt. Sen jobbade jag på med gott humör och fick anstränga mig för att ge mig av till lunchätande, inte förrän tjugo i två kom jag till skott.

Överhuvudtaget har jag känt mig klar och skarp idag, inte ens hemresan kändes mosig, febrig, skakig. Kanske berodde det på snön men jag vet inte, jag. Det kan nog bli bra, detta.

Mormor och jag

Det var äntligen dags även för mig att se den kultförklarade filmen Plötsligt i Vinslöv och jag passade på att slå in lite paket framför teven. Mormor brukade slå in paket och gömma dem i kökssoffan innan det var dags att lacka och snöra. Jag vet inte varför hon inte satte etiketter på direkt men hon skrev i alla fall initialerna på vem som skulle ha dem utanpå papperet. Hon hade ibland svårt att tyda sina bokstäver sedan, jag fick hjälpa till att läsa när etiketterna väl skulle på.

Jag vill lacka mina paket när jag kommer ner till Böle dagen före julafton. Jag borde inte sätta på några etiketter nu, innan jag har snören och sådant men tänk om jag inte kommer att kunna läsa mina små anteckningar, bäst att vara på den säkra sidan.

(Morfars skjorta!)

Julen 1991 (Känns ljusstakarna igen?)

Julen 1995

1996, den sista julen.

Imorgon vänder det

"En sak som håller mig hyfsat mentalt stabil är att mitt tåg till jobbet går 8.03, fatta att jag kan sova till kvart över sju! När jag jobbade i Askim i Göteborg gick vagnen 06.54, det var DET som gjorde att man varje kväll hade lite ångest över jobbet." skrev jag någon gång i våras. Och jag har varit explicit nöjd med min arbetstidsituation. "Tänk vad bra jag har det!" har jag ofta utropat (det är sant!).

Imorgon börjar den nya tågtidtabellen att gälla. Ny tid för tåget mot Trondheim är 07.21. Jag är på riktigt rädd att min liv ska förlora mycket av sin mening. Alternativet till detta tidiga tåg är en buss som går 07.30. Men buss är svettigt och jobbigt och tar 35 minuter. Tåget tar 13.

Fy fan.

Söt ponny./Cute PONY.

Maaaad googling skillz. Life as in information literate brings all the ponies* to my yard.

*fuckit, googling the spellling of ponies I saw even cuter ones fuck fuck/not so skilllld after all :'(

metafail

Nog för att jag gillar mitt jobb men vafan, att se sitt jobbskrivbord så fort man går in på sin blogg, det var ju ingen bra grej.

juldagsfail

Det ser visst ut som att jag utmanas i mitt påstående att Gustav och jag kommer att ha så jävla kul var som. Under tiden som vi har velat, velat har så klart alla biljetter till festen på Stadhussalongen, som vi äntligen bestämde oss för, tagit slut. Nu måste jag, varje morgon så fort jag kommer till jobbet, klicka på den markerade ikonen för att se om någon missat att hämta ut. Och annars, var ska vi gå då?
#FAIL

Skumtomtefudge

Tre gånger denna höst har jag roat mig med att göra skumtomtefudge. Fast det var först igår jag verkligen använde skumtomtar. Innan byggde jag först av skumbananer (ej på bild) och sedan på bubs saltlakritskolaskummisar (fast jag klippte bort det mesta av kolasmaken). Jag är ingen kakmakerska, föredrar bröd, mat och salt men jag gjorde ett undantag. Idag fick jag dock tvinga mig till provsmakning, det är ett väldans slisk. Men många gillar ju det.

Ingredienser:
10 bitar skumgodis t ex skumtomtar, sockerbitar, bananer
2 dl strösocker
1 dl vispgrädde
50 g smör
100 g mörk choklad
Plastfolie

Klipp skumgodiset i bitar. Koka upp allt utom chokladen och låt koka
tills det har smält. Blanda i chokladen och rör tills det blir en
smet. Häll upp i en form, ca 24 X 19 cm, klädd med plastfolie, låt
svalna och skär i bitar. Det kommer inte att gå så bra, så efter att du gjort några skär kan du med fördel stoppa in hela kakan i frysen. Och sen skära.

Jag älskar när det blir tillfälle att bruka vattenbad.

anteckningar från ett tåg

Jag älskade min semester i år. Ofta får jag pirrkänslor och längtar tillbaks (ett slags bakåtsträvande om man vill vara rolig), jag är så sjukt jävla nöjd! Men alla tågresor var inte lika sunt meditativa som den mellan Bukarest och Mangalia, när jag skulle tillbaks till Budapest höll jag på att gå i bitar:

Tåg Braşov-Budapest 29/6-09

Jag hade ju börjat ångra den här tågresan redan innan jag klivit på tåget. Jag hade tagit så många nattåg hittills, att jag tyckt jag inte sett landskapet tillräckligt. Nattåg är lite som att åka métro, man tappar kollen. Så istället för att säkerställa ännu en dag i trevliga Braşov (med trevliga hostel-kompanjoner) och slippa betala för boende en natt i Budapest skulle nu alltså kliva upp tidigt för att sätta mig på ett 11 h-tåg.

Det första som händer är såklart att jag somnar – jag har verkligen blivit en mästersovare! – och vaknar 4 h senare med sned rygg. Sedan börjar det bli obehagligt varmt, paralyserande varmt och alla i kupén flåsar som hundar. Några gånger försöker konduktören fixa AC:n men den verkar sluta fungera med jämna mellanrum. Det är sedan inte förrän vi har en timme kvar (fast vi enligt tidtabellen redan borde ha varit framme) som den ungerska konduktören säger åt oss (gissade jag) att det är svalare i nästa vagn.

Till matsäck hade jag Bake Rolls, chips, solrosfrän och en Lion. Plus en liter vatten. Jag vet inte hur jag hade tänkt att det skulle gå. 11 timmar sa jag ju här ovan. Någon gång på eftermiddagen prövade jag min lycka i restaurangvagnen (som enligt min guidebok mest är till för att sälja öl) där jag till min stora lycka fann att de hade ostmacka för 4.10 RON. Tur att jag inte köpte cigaretter till Eva för precis alla pengar (6 paket blev det)! Restaurangvärden var tvungen att gå och göra ostmackan för alla som låg framme var med skinka. Sen ville han ha 6 RON för den men av någon anledning blev jag sur, envis och stod på mig. Till slut gav han mig i alla fall växel på 4.50. Good enough men nu har jag en hel del RON-mynt kvar, så är det någon som ska till Rumänien, bara hojta!

Vi skulle byta tidszon också och på något sätt hade jag fått för mig att det skulle vara till min fördel men det var nog vätske- och sömnbristens logik. När vi hade två timmar kvar förvandlades det nämligen plötsligt till tre timmar. Vid det laget hade jag gått in i någon slags hungerdimma och kände mig inte alls som den lyckliga person, försedd med stort tålamod, som jag ville vara. Jag förstod inte hur jag skulle stå ut!

N.B att jag även hade slut på böcker! Lonely Planet Hungary gicks därför igenom noggrant och jag märkte ut en mängd restauranger jag skulle kunna besöka när vi väl kom fram. En timme för sent.

Jag hade sinnesnärvaro nog att ta en bild ut genom fönstret:

Fint.

det händer att jag lyssnar på musik också

Som synes är det tyst här. Det är mer eller mindre ofrivilligt men det är liksom att orden tagit slut och då är det inte mycket att göra. Jag läser inte heller, jag bara lyssnar på radio och bakar eller tänder ljus. Det är väldigt fint. Men för att inte dö ut helt lägger jag upp någon tågresebetraktelse som jag hittat i mitt lilla, lilla reseanteckningsblock. Jag har liksom glömt att skriva rent dem tills nu. Sedan får vi se. Jag njuter av adventstid och förväntan så länge.

Foux du fa fa facking géniale!

Parlez-vous le français?
Eeeeh. Eeeeh. Non.



Fredagens notering: I Belles belles belles-videon med Claude François kan man se fransk originaldans.

I julstämning

Småstadsutgång, ja. Inte riktigt lika exotiskt kul längre, när jag har detta:

Det går att dansa till samma musik varje gång man går på Plaza. Att Mister Vain upprepas är ganska skoj men ärligt talat: Cotton Eye Joe? Man kan om man vill, och bara efter en halv låt kommer en snubbe fram och raggar på Åsa : "Är du danslärare?". Jag köpte två lakritsshots till oss, det låg liksom i luften. Ja alltså, till mig och Åsa. Halv ett klev Marmeladorkestern på scen och jag tyckte det var ett jävla slöseri att ha en shotsfylla i myllret framför ett coverband. Fast ruset höll i sig. Äntligen hittade vi till electrogolvet och där kunde man dansa. Det tyckte inte alla, precis när vi kom hörde jag några tjejer gnälla ljudligt: "Det här är INTE musik! Nej usch vi drar."

Åsa och jag levde på spriten och musiken och kunde dansa som fan. Några killar jag hade sett innan, varav jag känt igen en av dem jääättemycket, började dansa med oss och jag fick tillfälle att fråga var han jobbade (förutsatte att jag hade sett honom i en affär, eller på en pub, där han jobbade). Men han jobbade på Posten. Och hade mössa på sig där inne, fast det var så sjuuult varmt.

Sedan behövde vi dricka vatten, Åsa och jag och gick upp. Tror det kallas "schlagergolvet", där de spelar lite allt möjligt som man inte vet hur man ska dansa till. Blev glad över Oh la la jag vill ha dig i alla fall. Precis som i jackinlägget. Killen med mössan kom tillbaks och mindes var vi hade setts! I somras när min kusin var här och tog med mig på grabbig förfest där också dessa två hade varit. Vi blev så glada att vi åkte hem till dem på efterfest. Ty klubben stängde nu, klockan två.

Det känns nästan som att jag ska till storstan när jag ska till Sundsvall (inga coverband på klubben! (väl ...?)). Hur som helst, det spelar ingen roll, för jag vet att jag och Grovt Initiativ kommer att ha så sjukt kul ändå. Jag ska spara lite av julklappspengarna att köpa shots för!

(Vad vi gjorde på efterfesten? Jo vi: lyssnade på gammal musik på spottan, drack pripps blå, saftglögg och började kolla på bilder från fiji och nya zeeland.)

Vad har jag gjort för gott för att förtjäna detta

En av mina mardrömmar slog in nu i eftermiddag. Jag glömde mina nycklar på jobbet när jag åkte därifrån. Jag märkte det när jag hade kommit fram till Östersund och var på väg hem efter en liten tur på ICA.

Andas lugnt, andas lugnt, idag har biblioteket öppet till halv åtta, om nycklarna verkligen inte ligger i väskan kan jag ringa min chef och be henne ta med dem sedan ikväll när hon åker hem. Tiden till dess kan jag tillbringa på stadsbibblan.

Nycklarna låg verkligen inte i väskan, jag hade verkligen glömt dem.

Men just idag åkte ju Åsa hem. Åsa som har varit och hälsat på mig i helgen. Hon skulle låsa min dörr och lägga extranyckeln i postlådan. Prisa Postens arbetsmiljökrav och mina flinka fingrar, ty jag kunde få tag på nyckeln där i postboxen placerad i entrén!

Vilken jämmerlig tur att min mardröm slog in just idag!

gnagigt gnägg

När man gör så här ser man ut som en häst änna. Eller som hon man läste om i En ding ding värld, då runt 1990. Hon som skulle göra en fettsugning "utomlands" men fick läpparna bortopererade efter att plastikkirurgen missförstått ordet liposuction.


(Vafan, har jag en spricka på ena framtanden??!)

En limerick till sängs

Ber om ursäkt. Tråkigare får man leta efter. För att liva upp mig har jag hängt lite på craigslist/Prague. Synd att jag är plattfot annars kanske en karriär som fotmodell hade varit en del av lösningen på min tristess.

Ann-Sofie fick mig att skriva mitt livs första limerick och jag känner på mig att det kan bli fler!

verklighetens fritid

Från min facebookprofil:

I nuläget är ovanstående äppelkäcka påståenden falska.
I prioritize: Ligga på min fucking rygg och apatistirra på datorskärmen. Benen högt.
I do not prioritize: Plocka undan någon av alla fucking väskor som är spridda runtom i lägenheten. Diska. Rycka upp mig.

mörkt

Ett slags novembermörker kanske. Få inlägg, tom hjärna, sitter och gråter över tangentbordet en helt vanlig tisdagskväll. Fastän jag gjort saltlakritsfudge.

För en dryg månad sedan läste jag om AIK-tvillingarna och den jävla, jävla cancern. Och idag den oundvikliga nyheten att gallcancer förstört liv igen. Jag läser om andras sorger och kanaliserar mina egna och det här kom så väldigt nära.

Jag vill inte skriva sådana här inlägg egentligen, andra gör det bättre. Att skriva sentimentalt offentligt, det är inte min grej. Men nu sitter jag i alla fall och läser DN, slötittar på Seinfeld, hulkar och tänker på mina kusiner.

jävla jacka

Det här hade kunnat vara en följetong om jag hade börjat tidigare men nu är det en historia med ett lyckligt slut.

Sista helgen på semestern i somras tillbringade jag ju i Göteborg. Helt jävla fet fin vecka. Redan andra dagen, lördagen, toppade vi festandet med en lång, lång natt dansandes på klipporna vid Röda sten. Alltså det regnade så jävulskt den dagen. Gustav och jag cyklade till Systemet under eftermiddagen och blev så vansinnigt blöta. när kvällen närmade sig och vi givit upp den utlovade svartklubben på klipporna p g a allt regnande tog jag med mig regnjackan i en påse tillsammans med vinet när vi åkte till förfesten i Majorna. Jag hade tågluffat i fyra veckor, så min packning var av ett väldigt praktiskt slag. Klart att jag hade med min nyinköpta dyra proffsregnjacka (hey, jag bor i Jämtland numera, jag måste ha funktionskläder. It's the law.)

Det slutade ju regna så den avstyrda festen blev åter uppstyrd. Kvällsvandring till Röda sten och klättrande upp på hala klippor. Dans dans dans vid DJ-tält, lulzigt musikval, har för mig att jag recenserade kvällen med att det bästa var att vi fick dansa till Ulf Lundell. Elin stoppade sin röda basker i min påse och jag ställde i från mig den så vi kunde dansa dansa dansa.

Det är inte Göteborg om inte polisen kommer och rensar DJ-tältet på svartöl och minuten efter de har åkt tas mängder av nya flak fram ur bilen, till tonerna av Bängen trålar.

Yada yada yada när vi under tidig morgon var vid Vagnhallen Majorna kom jag på att jag hade glömt påsen där uppe. I en annan situation hade jag kanske faktiskt gått tillbaks dit upp, det var ju faktiskt en dyr jacka! Men det var inte aktuellt eftersom jag hade chansen att få ligga. Tur tur tur, en i sällskapet hade en kompis kvar där uppe som vi ringde och jag talade med. Han hittade påsen, höll den i handen och lovade ta med den hem till sig.

Inte visste jag ifall den här snubben uppe på berget skulle få med sig jackan, kunde jag glömma kunde väl han? Men enligt uppgift hade han påsen hemma och jag fick hans nummer av vår gemensamma vän. Smsade och frågade hur han ville lämna över jackan, han kunde ju t ex ge den till den gemensamma kompisen. Fick inget svar. Eventuellt skickade jag ett sms till, minns inte riktigt och sen är jag som jag är så jag vågade/ville inte ringa.

Veckan gick, utan att jag fick något svar från jackmannen. Fredagen innan jag skulle åka hem var det svartklubb på berget igen! Dans dans dans återigen till ljus morgon. under flera flera timmar låg den en sunkig knallgul regnjacka på marken där vi dansade. Jag blev full i fan och sur över min egen missade jacka att när vi väl skulle gå, plockade jag upp den och tog den med. Det hade faktiskt börjat smådugga (senare ösregna). Fy fan, den var så jävla äcklig. Jag tog i den som med tång.

Det regnade när jag skulle åka, det var tur jag hade äckeljackan. När jag kom hem till Östersund tvättade jag den. Det var en reva i innerfodret.

Jag skickade meddelanden på facebook till jackmannen. Skrev att han kunde lämna den till nån annan om han inte orkade skicka den själv. Inget svar. Ja hallå, det var ju asschysst att han tog med den, inte något jag hade kunnat räkna med. Men om jag inte får tillbaks den hade han ju bara kunnat låta bli.

Ja men så åkte jag till Göteborg förra helgen, fyra månader senare och helt plötsligt på en spårvagn säger den gemensamma vännen att han har min jacka i sin ägo. Så hipp som happ kunde jag åka förbi och hämta upp den, innan jag tog tåget till Östersund. Den var jävligt smutsig men nu kunde jag äntligen slänga äckeljackan.

Innan jag fick tillbaks jackan hade jag tänkt att min punchline skulle vara: OK, jag blev av med min dyra jacka, men jag fick ju ligga så det får väl räknas som värt det. Men nu har det blivit obalans, winwin liksom. Jag lär väl aldrig få ligga mer.

Äcklig och slängd.

Min cockblocker.

Thorseday the return of me.

Gustav och jag är världens asjobbigaste men det är ju så jävla roligt. Och att bakishandla (alltid!) på Netto Mölndalsvägen ger jippi och hästtuggummin! Och fnitter.

Frukt smakar de.

Brandenburger Tor

Min favorit i Erreverresionsfestivalen 1990 men den kom ju näst sist (före Finland förstås):

En gång skulle vi hyra rum på pensionat i östra Tjeckien, vansinnigt nära Österrike, lättare på tyska än tjeckiska men ändå inte min bästa gren. Men sa de inte nu i någon gammal tysk nyhetssändning (som jag får höra eftersom jag frossar i radioreportage med hänvisning till dagens jubileum) heute nacht? Så enkelt. Det ska jag säga nästa gång.

alkomacho

Ensam en stund i baren på Bishops Arms, lördag kväll. Vänster om mig, en kille beställer två öl och två shots, bartendern frågar 4:a eller 6:a han svarar det senare. Höger om mig, en kille beställer en Staropramen och en rom&cola (uttalat staroprámen och romocóla, vilket var vad som fick mig att börja lyssna uppmärksamt). Vän till honom frågar: dricker du inte öl?! Jo för FAN, det är ju jag som ska ha ölen!

Vänstra killen, när bartendern kommer tillbaks med shotsen, 6:or: Hade man kommit till bordet med fyror hade man ju fått stryk *ler*

sluta smajla så falskt (var inte så jävla härlig)

De människor som gnäller på bloggar som Arga bibliotekstanten eller Konsumbloggen (R.I.P.) och beskyller bloggskribenterna för att vara skyldiga att byta jobb "om det nu bara är så hemskt" vara människohatare och så vidare, kan inte de bara sluta besudla webben? Jag är mycket nyfiken på hur deras new age-lyckliga liv ser ut, och hur de debriefar gnällspikar på jobbet. Nä, förresten, jag vill inte veta.

Lite cynism rensar luften.

TV ain't worthy of me

Jag trodde i min enfald, vid en hastig ljudlös blick på en trailer, att "Silent library" skulle vara en rolig sitcom. Well. Det är ett svenskt "humor"-program där deltagare piskas med kaktus på röven och blir tvångskyssta av tandlösa gubbar. Ni kan nog förstå att min besvikelse på intet sätt går att uttrycka i ord.

Allt var inte nattsvart: Tack vare silent-heten i tävlingsmomentet var det möjligtvis en aning mindre skränigt än andra svenska game shows. (Men det förvandlade ju inte programmet till någon bibliotekarienördig sitcom.)

bandageprydd

När jag sedan skulle iväg tog jag på mig den blommiga klänningen också. Att gå enögd utan glasögon på mörka vägar var spännande, jag tog en del omotiverade stora kliv tror jag.

Majoriteten av festdeltagarna var inte utklädda men jag ser det ändå som major fail när en halvt utomstående som kommit senare viskar mig till sig och säger: "Jag hade glömt bort att det var Halloween, jag trodde att du hade skadat dig i ansiktet och fått det gipsat."


Nu ska jag inte ha bilder på mig själv i bloggen på jättelänge, kvoten är mättad.

Göra mask

Man måste sätta upp håret när man ska lägga gips i fejan

Vad har hänt med den här bilden då?

Så här såg jag ut efteråt, trots att jag täckte ansiktet med plastpåse

Nästan färdig

Helt färdigmålad