Ukraina Sjukraina

Buhuhu, jag skulle ju åka till Ukraina och köpa broderier men istället måste jag stanna hemma och vara sjuk.

Hemmakläder för hållbarhet - eller hur gör motståndarna?

 Var på ett samkväm för någon helg sedan då en blå kofta ompratades och uppvisades varpå jag sa "den där liknar faktiskt en av mina 'hemmakoftor' (se ovan)." Jaså, har du hemmakläder du, det är inget jag pysslar med, svarade en närvarande. 

Men vad gör ni med kläderna som blivit lite för fula för att ha på sig i offentligheten eller gått lite sönder? Skänker dem till någon att ha som hemmakläder?

 Och när ni ska vara hemma och oduschad en hel dag, inte vill man väl slösa respektabla kläder på det tillståndet? Är det här ett tvättstugesyndrom? Eftersom det är långt till nästa tvättid måste jag spara på juvelerna. 

Obs! Det här är inte retoriska frågor. 

suktar - tur att jag inte redan köpt karrat

Fyller påskäggen inför påsken och har nu bland annat köpt låtsastatueringar, "Dangers of the deep tattoos" i leksaksaffären. Några av dem har jag lagt i äggen men de större arken ligger bredvid mig här och lockar och pockar och frestar.

Blir så sugen på att lappa på mig ett av de coola sjömonstren ...

... i kôrsrygga.

sartorial dissatisfaction

Don't know if y'all remember ... men i november 2009 berättade jag historien om den förbannade jackan. Han snubben som var den som räddade min jacka och som jag försökte få tillbaks den ifrån, jag träffade ju aldrig honom. Vi hördes ju endast i telefon : "Tur tur tur, en i sällskapet hade en kompis kvar där uppe som vi ringde och jag talade med". Och sedan hade han ju till slut (eller vet ju inte när) lämnat den till vår gemensamma kompis var jag kunde hämta den.

I fredag var jag ut på galej. Klubb Text och sedan en öl på Notting Hill efter det. Ett litet gäng bestående av en kompis till mig, en av mina kollegor och två av hans kompisar var det som satt där och sörpla. En av kompisarna var jacksnubben (kände igen namnet)! Men det vet han nog inte själv om. Jag sa inget om det.

När jag skulle gå hade alla andra redan gått utom jacksnubben och den tredje. Jag hade så bråttom att jag visst råkade glömma min halsduk. Kallt var det när jag gick till spårvagnen i göteborgsblåsten. Igår kväll gick jag förbi Notting Hill och frågade efter halsduken men den var inte kvar.

Jag släpper den nu. Aldrig att jag frågar jacksnubben om han råkade få med sig min halsduk hem.

Brödbart

Läser i en av de tre böcker om Ukraina som jag har fått hem och den står "Ukraine has long been known as the breadbasket of Europe, and bread is central to the local culture." Det bådar gott, jag har inte mycket till övers för brödlösa kulturer.

Och härmed testar jag min nya blogger-app. Ska bli spännande att se var bilden hamnar (och om den blir rutig). Fan vad jag ska köpa broderier i Kiev!

Published with Blogger-droid v2.0.3

"Would you like to buy a T-shirt 'Hard Rock Cafe, Chernobyl'?"

No?

13.9.11 1:12 on a train towards Gokarna

One thing that strikes me is the absence of western culture and the absolute presence of Indian such. This is my first time outside of Europe so I hope that my instant naive findings will be excused. About Europe, having travelled around a bit has shown me different places and what at first glance could be accused of being astonishingly great differences in culture. Really, they're just facets of western culture and are all climbing the same ladder.

I don't know what I expected but one thing that has surprised me (n.b. "surprised" as opposed to "disappoint") the most so far (26h since arrival) is the renounce of western aspirations. Most women wear saris or other indian type of clothing and all of the musical ring tones we have heard on the train (and they were many!) has been Indian music.

Children's school uniforms though; shirt and tie, neat and all but not similar to what the parents who were holding their hands through Mumbai traffic were wearing.

aaaaah bröllopäää!

Aah, om mindre än en vecka är Gustav och Elin gifta och firade på hjärtat i kartbilden! Och om en än mindre vecka är jag på plats i Böle vid krysset!

Vilken sommarfest och semester! Fram till dess försöker jag göra så mycket intellektuellt arbete jag kan, välja nagellack till bröllopet* (svårt!!!), städa lägenheten inför centraleuropeiska besök och i fyra dagar hantera böcker på lillbibban.

Stort! Glad sommar!

*Engagerade först twitter i en omröstning mellan rött och gult som slutade i 4-4 men där Ann-Sofie kom och lade den sista rösten på gult ("somrigt och glatt!"). Senare under kvällen mottog jag dock ett sms:

Inte gult! Ser sjukt ut! Kramar mamma
någon sekund efter:
Nåt blått skulle gå an!

Jag målar mina tår till svenska flaggan (obs! klänningen egentligen knäkort) men jag vet inte jag. Kanske skulle införskaffa ett kallt rosa lack istället.

Superkrafter i bågarna

Sitter jag framför en dator envisas jag alltid med att ta av mig glasögonen. När en låntagare då uppenbarar sig vid den andra disken bakom min rygg, tar jag likt en inverterad stålman på mig glasögonen för att kunna se längre än näsan räcker och blir Bibliowoman!

bye bye sporty

När jag var tonåring och vältränad, då funkade det kanske med en sådan där obarmhärtig resår men det är inte riktigt bekvämt längre. Det stavas underhudsfett. Huh, det börjar klia och jag får obekvämhetsångest bara av att titta på den där skarven. Nu flyttar jag och passar på att städa undan alla mina Björn Borg-trosor.

(Hade också ett tag en pojkvän som hade likadana. Twin sex.)

The sartorial freedom of the public librarian

Brunt och rött, en väldigt osexig kombination. Men jag tänkte inte på det förrän jag kom till jobbet, tog av mig mina svarta tjocksockar och gled ner i innesandalerna som jag har fixat nu när det är vinter.

Däremot var det väl planlagt att matcha fåglar i formen och tröjor i färgen. Man behöver minst tre lager nu i vinterkylan. Den stickade har jag ärvt av lillasyster och den är rätt säxy. Pärlor och allt.

jävla jacka

Det här hade kunnat vara en följetong om jag hade börjat tidigare men nu är det en historia med ett lyckligt slut.

Sista helgen på semestern i somras tillbringade jag ju i Göteborg. Helt jävla fet fin vecka. Redan andra dagen, lördagen, toppade vi festandet med en lång, lång natt dansandes på klipporna vid Röda sten. Alltså det regnade så jävulskt den dagen. Gustav och jag cyklade till Systemet under eftermiddagen och blev så vansinnigt blöta. när kvällen närmade sig och vi givit upp den utlovade svartklubben på klipporna p g a allt regnande tog jag med mig regnjackan i en påse tillsammans med vinet när vi åkte till förfesten i Majorna. Jag hade tågluffat i fyra veckor, så min packning var av ett väldigt praktiskt slag. Klart att jag hade med min nyinköpta dyra proffsregnjacka (hey, jag bor i Jämtland numera, jag måste ha funktionskläder. It's the law.)

Det slutade ju regna så den avstyrda festen blev åter uppstyrd. Kvällsvandring till Röda sten och klättrande upp på hala klippor. Dans dans dans vid DJ-tält, lulzigt musikval, har för mig att jag recenserade kvällen med att det bästa var att vi fick dansa till Ulf Lundell. Elin stoppade sin röda basker i min påse och jag ställde i från mig den så vi kunde dansa dansa dansa.

Det är inte Göteborg om inte polisen kommer och rensar DJ-tältet på svartöl och minuten efter de har åkt tas mängder av nya flak fram ur bilen, till tonerna av Bängen trålar.

Yada yada yada när vi under tidig morgon var vid Vagnhallen Majorna kom jag på att jag hade glömt påsen där uppe. I en annan situation hade jag kanske faktiskt gått tillbaks dit upp, det var ju faktiskt en dyr jacka! Men det var inte aktuellt eftersom jag hade chansen att få ligga. Tur tur tur, en i sällskapet hade en kompis kvar där uppe som vi ringde och jag talade med. Han hittade påsen, höll den i handen och lovade ta med den hem till sig.

Inte visste jag ifall den här snubben uppe på berget skulle få med sig jackan, kunde jag glömma kunde väl han? Men enligt uppgift hade han påsen hemma och jag fick hans nummer av vår gemensamma vän. Smsade och frågade hur han ville lämna över jackan, han kunde ju t ex ge den till den gemensamma kompisen. Fick inget svar. Eventuellt skickade jag ett sms till, minns inte riktigt och sen är jag som jag är så jag vågade/ville inte ringa.

Veckan gick, utan att jag fick något svar från jackmannen. Fredagen innan jag skulle åka hem var det svartklubb på berget igen! Dans dans dans återigen till ljus morgon. under flera flera timmar låg den en sunkig knallgul regnjacka på marken där vi dansade. Jag blev full i fan och sur över min egen missade jacka att när vi väl skulle gå, plockade jag upp den och tog den med. Det hade faktiskt börjat smådugga (senare ösregna). Fy fan, den var så jävla äcklig. Jag tog i den som med tång.

Det regnade när jag skulle åka, det var tur jag hade äckeljackan. När jag kom hem till Östersund tvättade jag den. Det var en reva i innerfodret.

Jag skickade meddelanden på facebook till jackmannen. Skrev att han kunde lämna den till nån annan om han inte orkade skicka den själv. Inget svar. Ja hallå, det var ju asschysst att han tog med den, inte något jag hade kunnat räkna med. Men om jag inte får tillbaks den hade han ju bara kunnat låta bli.

Ja men så åkte jag till Göteborg förra helgen, fyra månader senare och helt plötsligt på en spårvagn säger den gemensamma vännen att han har min jacka i sin ägo. Så hipp som happ kunde jag åka förbi och hämta upp den, innan jag tog tåget till Östersund. Den var jävligt smutsig men nu kunde jag äntligen slänga äckeljackan.

Innan jag fick tillbaks jackan hade jag tänkt att min punchline skulle vara: OK, jag blev av med min dyra jacka, men jag fick ju ligga så det får väl räknas som värt det. Men nu har det blivit obalans, winwin liksom. Jag lär väl aldrig få ligga mer.

Äcklig och slängd.

Min cockblocker.

bandageprydd

När jag sedan skulle iväg tog jag på mig den blommiga klänningen också. Att gå enögd utan glasögon på mörka vägar var spännande, jag tog en del omotiverade stora kliv tror jag.

Majoriteten av festdeltagarna var inte utklädda men jag ser det ändå som major fail när en halvt utomstående som kommit senare viskar mig till sig och säger: "Jag hade glömt bort att det var Halloween, jag trodde att du hade skadat dig i ansiktet och fått det gipsat."


Nu ska jag inte ha bilder på mig själv i bloggen på jättelänge, kvoten är mättad.

Vadstena

Löskragehärvan fick överraskande många fler trådar. I en tidning såg jag ännu en H&M-annons, denna gång för en turkos damvariant och då stod det minsann scarf. Sen utbrister helt plötsligt Maria att hon tatt på sig sin periskopsjal. Det är ju genialt. Vi omformulerar till periskoppolo (lapskt/grekiskt?) och är sjukt nöjda.

Åt en del skaldjur, en del päron och äpplen. Lärde mig Settlers och blev med ens besatt. Var på en anställningsintervju jag sedan dess har försökt förtränga, hur perplex kan man bli? Jag tror inte att jag sa att jag var en bindgalen, autistisk, självgod, lättskrämd och svåromtyckt tråkmåns men det var nog inte långt ifrån. Vilken dålig självbevarelsedrift. Och vad nu?

fuskpolo is a fuskpolo and don't bring this löshet into the discourse.

Dagen efter twittrar Elin från telefonen att hon i upprört tillstånd skickat mig ett mms och därmed snubblat på gatan. Och jag som inte kan ta emot mms! Gammtelefon. Vad som gjorde henne så upprörd? JO: H&M försöker förringa vår barndomliga cellskräcksångest genom att kalla denna löskrage (fatta punnen) till universalplagg (man kan dra upp till mössaktighet!) för FUSKPOLO. Nej ingen kommer att förstå vår plåga om man utvidgar polobegreppet. Itsheynes!

men jag lär ju inte ha frusit åtminstone

Man var ett barn. Man tvingades ha fuskpolo på vintern. Fuskpolo och ansiktet insmetat med Nivea. Gud vad jag skrek över den där trånga, strypande fuskpolon. SLÄPP UT MIG! Elin börjar prata om värmande kläder som kliar och sticks, jag påminns om fuskpolon. Livet som barn är maktlöst och ofta en fysisk plåga.

När jag skulle vara med på skidtävling hade jag på mig allt man kunde, tjocka täckbyxor, mängder av tröjor (plus fuskpolo!). Efter bara några vingliga stavtag var utmattningen ett faktum och kroppen svettades och försökte förgäves ta sig fram på ett smidigt sätt. Fatsuit doesn't fit the skier öh. Så jävla jobbigt.

Som fysiskt och psykiskt omogen tioåring hade varken jag eller någon annan insett att bröstvårtorna ändå kunde vara ömtåliga. Tenniströjor (knottriga! utan sköljmedel!) burna av lill-Johanna utan någonting under. Ren ångest. Ångest så många dagar utan att jag kunde koppla det till det fysiska skavandet. Till och med en avslutning förstörde jag, iklädd vit fin klänning med stenhårda dekorationer på bröstet.

Det fanns endast två sorters strumpor (förutom de alltid för korta strumpbyxorna som faktiskt var en fröjd att ta på sig, bli lyft i linningen och igungad av pappa): tubsockar (inga hälar! sjukt.) eller tunna, på längden ribbade men utan någon övre resår att tala om. En sak var väl när skorna till slut kom av, Kalle Anka-fötter, hurra! Men att i stövlarna ha nedhasade sockar och blottade hälar, det var ren och skär olust.

Nej sällan eller aldrig drömmer jag mig tillbaka till barndomen. Trygg, rolig, fin och utvecklande. Men barnets maktlöshet är oundviklig och grym.

C thru

Det här är tyget på ärmarna till den klänning jag köpte när jag var i Sundsvall senast och hade en timme att döda innan en viss affär och ett biljettutlämningsställe öppnade. När jag var liten hade jag en gammal Barbie som var arvegods från mamma. Barbien hade kort strävt hår i en tantfrisyr och en knapp på magen. Man skulle kunna förlänga en del av hennes hår (syntigt!) medelst den knappen fast den funktionen hade slutat fungera innan jag adopterade henne. Jag hade tuggat på dockans händer. De hade blivit lite större, plattare och knövligare. Jag gillade inte den där gamla tantbarbien. Hon hade skitfult hår och platta, sultiga händer.

Men en bra sak hade gammbarbien: En fantastisk garderob. Bland annat hade hon en morgonrock. Helt i rosa genomskinlig hård nylon. Precis i samma material som mina nya ärmar.

Johanna Schumacher

Som jag snyftade. Då, precis innan jag flyttade hit, förstörde jag mina nya guldskor och grät krokodiltårar. Nu ska jag på en bröllopsfest i heta (håll tummarna) Bukarest och insåg att det mest ultimata skovalet till min klänning skulle vara ett par i guld. Jag har letat ett par nya lika bra men inte funnit några alls, det är alldeles för mycket silver och för mycket plattfötter i den här stan!

Till slut blev jag så desperat att jag lade mig till att laga skojäveln. Jag är fortfarande i chock. Jag som inte kan anstränga mig för något, inte kan koncentrera mig och framför allt: inte kan sy. Men en hel del fåfänga kan uppenbarligen försätta berg. Och he Karlsons klister på skor.



Lite guldsprej på det här så!

gener

En bra annandag påskmorgon äter man tunnbrö och delar på morgontidningen med pappa. (Och bär som huvudbonad en souvenir från Skottlandsluffen 1992.)

men det tog 2 h att klippa den

Dessutom kommer jag med ett pinsamt obvious före - efterkort. Osminkad och trött i nattlinne - sminkad med halsband allmänt pynt ...

Jag kan inte fatta att det var så där långt. Och nu. Kort. Försöker lura mig själv att jag inte klippt av mig håret (klippa-av-sig-dreadsen-traumat sitter i) genom att ha det långt fram. Fast ... om det ser ut så där när jag precis kommit från frisören kanske ni kan räkna ut hur det ser ut när jag själv har varit framme. Eller inte varit framme rättare sagt, utan kliver upp ur sängen och drar en kam genom håret och luggen, vilket i princip bara gör det mer elektriskt (damn this inland och torra luft!). På jobbet bah: " Ja den passar dig perfeeeekt, verkligen du!"
Men åå det är ju bara för att jag alltid anses vara så himla quirky förstås. Om man vill vara snäll.

Men eftersom je inte träff så mye folk je känn så kan en se ut litt hursom.