in brief/ lättläsare

Well hello. Jag är tillbaks på plats i Östersund (envisas med att skriva Österduns när jag skriver på tangentbord) och min egen dator och antagligen hur mycket bloggtid som helst. Men inte ikväll, för imorgon bitti ska jag jobba.

Men! Jag har gjort mig för och redigerat alla inlägg jag skrev under semestern och som saknade åäö. De är sex till antalet och börjar med detta. Kanske har jag missat några vokaler men de ska i alla fall vara lite lättare att läsa nu. Varsågoda.

I korthet kan sägas: Ungefär världens bästa semester, med världens bästa vecka på slutet, som tyvärr pga någon slags crash & burn-attityd slutade ganska dåligt. Men som helhet, i korthet grymt!

ansvar

Och då, när jag sov på tåget, drömde jag att vi åkte tåg. Alla vi från det senaste, och tåget gick till Timrå station. Och där hade de byggt en konstruktion, som följde med ända från vårt resmål, det var en cirkelformad träbyggnad, med två våningar som snurrade men ändå inte. Den var tvådelad. Och vi hade fest, vissa bar wrestlingmaske, ja vilken fest! Och i nästa vagn, fast vi var framme i Timrå nu, var det byggt en jordhåla, där det var ännu en fest. I taket på jordhålan var det ett runt hål, för ljus och luft. Jag tog ett ordentligt språng för att hoppa över men landade för nära kanten och rasade, tillsammans med marken, i famnen på en massa okända människor. I innertaket hade funnits lakansväv, som nu täckte hela bunten folk. En tjej flydde ut och jag var nära att göra detsamma men motstod och började slita lakansväven av den begravda gruppen. De var arga på mig, eller om det var mitt eget dåliga samvete, för att min första impuls hade varit att fly.

det skulle inte handla om MJ

26/6 ca 03.30

Well oh my God!

Det märkligaste är inte att jag hookade upp med tre holländare, varav 2 från Karibien och en med ADHD, főiljde med dem i bil till Vama Veche főr reggaeklubb som var stängd, drack "Jamaican drinks" och slutade på en annan klubb på stranden där de spelade ACDC, Rammstein och Hey Jude.

Nej det bisarraste upplevde jag när jag kom hem och slog på teven. Helt plőtsligt var jag fast i slutet av en film med Dallas-Sue Ellen och 90210-Andrea som väldigt ővertydligt talade om főrlåtelse och slutade med en tårdrypande scen med Sue Ellen och hennes självklart őverkloke handikappade vuxne son. Tårdrypande, I say.

...

OK, jag ångrar mig. Michael Jackson ÄR DŐD. I CAN NOT believe it. Åh, halva min barndom. Åh min första CD. Åh mina pinsamma MJ-upptradanden. OMG.

tåg till Mangalia 24 juni

Mannen som jobbar i restaurangvagnen går genom vagnarna och erbjuder kaffe. Men han går så otroligt fort att när man hunnit uppfatta hans mumlande - cafea - är han redan vid dörren. Fast jag egentligen är sugen på mer kaffe så ar jag nöjd med att inte ha hunnit stoppa honom, 3 RON för en plastmugg, sån man brukar dricka vatten ur på toaletten, fylld med microvågsugnsvarmt ljummet kaffe. Det är faktiskt lite provocerande. Men tåget och utsikten är fin och jag har kanske sett en blåkråka.

Innan jag kom till sans, sov jag i två timmar i mitt säte. Det blev en sen kväll dagen innan, med cyklande och rom. Om man sitter och sover på ett tåg och drömmer att man sover på ett tåg men att ens kompisar, som i drömmen är där, väcker en och skrattar för att man snarkar så högt, hur stor är chansen att jag verkligen inte snarkade jattehögt där jag satt?

Vi stannar i Constanţa och en man går runt och tigger från borden. Han får kvarglömda (?) kakor från en tjej men jag låter honom inte ta kvinnan jag delar säte meds solglasögon och modemagasin som ligger på bordet medan hon är på toaletten. Han kommer tillbaka, nu försöker han sälja kakorna han fick. ???

Constanţa, förresten, dit vi anländer en timme efter utsatt tid. Jag menar, hela resan Bukarest-Mangalia, 268 km ska ta 5 h (med det snabbaste tåget). Hur försenar man en sådan resa? Hur mycket långsammare kan ett tåg köra, som är menat att snitta 53 km/h?

Bukarest 19-24 juni

Ruffig yta. Ruffig som fan. Inte lika mycket grå schabrak till kommunistbyggnader som jag trodde och hade blivit "varnad" för, men även sådana. Men framför allt, otroligt slitna fasader. Det har lett till många positiva överraskningar och att en hel del oaser har uppenbarat sig under ytan. Rummet Johan och jag hyrde hade en grymt skakig hiss upp till sig, och en mörk korridor. När man öppnade dörren, var det dunderfräsch inredning, väldigt färgkoordinerat (plus en Zinfandel i kylen) och härligt. (En liten sidohistoria: Faktum är att huset hade en så anonym port att när jag inte hittade dit, när jag kom, och Johan kom ner för att plocka upp mig, gick han ner och ut och vinkade till sig mig från andra sidan gatan, där jag stod. Sedan gick vi in i samma fel port två gånger innan han hittade rätt. På 10 meter verkade vår port ha försvunnit in i fasaden.)

Fantastiska trädgårdstehus och -barer har gömt sig därunder, där man inte anat nåt. Och så Motore, baren på taket till Nationalteatern. Flera personer hade tipsat om det och visst lät det rätt posh? Både Bobo och jag hade väntat oss vita dukar och finvin. Nog borde man ha misstänkt något när hissen upp var full av klotter men som jag sa var man van att de mest sofistikerade ställen kunde gömma sig bakom skrot. Väl uppe får man en positiv chock. Hela stället ser ut som en kreativ skejtpark men med mängder av bänkar och bord istället för ramper. Och en bar i ena änden. Stora målningar på väggarna, Roskilde-feeling och reggaemusik. Två 3,5-literstappar med öl senare och man är mer än nöjd med kvällen. Våra manliga bordsgrannar bjöd dessutom på en spontan och underhållande dansföreställning. Hippie, ja, kanske det, men va fan. Gamla vänner, nya bekantskaper, öl och Roskilde-feeling, jag klagar inte. Eller kanske snarare Röda Sten-feeling, förresten.

Och det var det med gamla vänner och bröllopsfest som var så himla skoj. Och sen stannade jag två dagar till innan jag tog tåget till havet och 2 mai, söder om Mangalia. Innan dess hann jag besöka världens näst största byggnad, Ceauşescus skrytpalats med överdådiga salar. Men jag hade hellre besökt de privata delarna, om det finns kvar.

Det bästa var nog nästan i alla fall, min sista kväll, efter att jag druckit öl med mina Hospitality Club-värdar och jag fick cykla hem till dem i Bukarestnatten. Cykla! Och en sängfösare i form av rom hos deras vänner med den fina värmepannan och kattongarna. Kattongar!

Budapest 18.06.09

äåö
För första gången på väldigt länge (sen när?) kommer jag till ett land där de talar ett språk jag inte kan ett skvatt av. Trots lite tjuvträning på tåget, kan jag inte få ur mig ett God dag, ett Tack eller Please på detta märkliga språk. Mina tjeckiska artighetsfraser kommer jag inte långt med här. Och medan jag med stor framgång pratar engelska precis med alla och vem som helst och känner mig Arrogant with a capital A, försöker jag lyssna och fånga något av ungerskan. Det går en timme efter min ankomst, utan att jag uppfattar ett enda yttrande på ungerska. Det går en till och jag börjar undra om det verkligen är sanning, alla myter jag hört om detta mystiska språk. Är det ohörbart ända intill du fullkomligt behärskar det?

Jag sitter på kafe och hör en fantastiskt vacker tjej yttra - Igen! och jag lugnar mig lite. Men dagen förflyter och jag slits mellan känslor av extrem nyfikenhet - "jag flyttar hit och skriver in mig på en intensvikurs!" - av hopplöshet och kapitulation, samt den ständiga plågan över att vara den som går omkring och säger inget annat än Please och Thank you.

Kössönöm.

har inte använt tuggtabletterna än

Kan ju lika gärna säga hej när jag nu än en gång har tillgång till dator. Lämnar Prag ikväll, tio timmar Budapest i morgon. Sitter här och tvekar om jag ska boka boende för sondag natt i Bukarest eller om jag ska vänta. Och vad hjälper det om nån nu säger boka nu, jag har probably redan åkt.

Idag var jag i form igen, har vandrat på Prags gator som om jag ville trycka till dem alla ordentligt. Köpt en crocodillemacka som jag åt under pärontraden medan jag önskade att det var september så jag kunde få en mogen frukt i huvudet.

Läser Sista kulan sparar jag åt grannen och bävar inför att den ska ta slut. Mitt bästa resesällskap, den är som en spännande, fin vän. Tog en spårvagn på chans, den åkte till Anděl. Anděl, som jag älskar, av någon anledning, ju. Köpte en deckare med text parallellt på engelska och tjeckiska. Good for learning. OCH en thumb thing! Så att man lätt kan läsa med en hand. Perfektní!

Eva och Lukáš lägenhet ligger ett kvarter från Akropolis, syrran!

Nu lämnar jag Prag i tre veckor, åter i början av juli. Can't wait ...

kanske allergisk mot salamin på den där pizzan nån hade med sig upp till Letná

Första kvällen i Prag var fab, brunch - Omelette Floretine - på Fraktal, öl i Letná Biergarten, boule i kvällssolen.

Första morgonen, stor succé: Vaknar med extrem klåda och vill dessutom spy, vilket jag gör och på väg tillbaks till sängen svimmar jag rakt in i Eva och Lúkaš skostall från vilket både jag och skostallet har fysiska men.

På kvällen får jag allergimedicin som hjälper mot klådan och det fula röda och nu har jag köpt på mig ett lager med allergituggtabletter.

Låt oss hoppas att det var den enda sjukdagen på den har resan.¨

čau

gnägg

Klockan har slagit torsdag , så jag slår två hästar i ett. Jag har semester. Semester och följande mornar kommer att bli tidigare än någonsin. Steg för steg ska jag ta mig söderut för att slutligen landa i Prag på söndag. Varje steg kräver en okristligt tidig morgon. Then so be it.

Imorgon ska jag på studentfirande i Timrå. Bara en sån sak.

Johanna Schumacher

Som jag snyftade. Då, precis innan jag flyttade hit, förstörde jag mina nya guldskor och grät krokodiltårar. Nu ska jag på en bröllopsfest i heta (håll tummarna) Bukarest och insåg att det mest ultimata skovalet till min klänning skulle vara ett par i guld. Jag har letat ett par nya lika bra men inte funnit några alls, det är alldeles för mycket silver och för mycket plattfötter i den här stan!

Till slut blev jag så desperat att jag lade mig till att laga skojäveln. Jag är fortfarande i chock. Jag som inte kan anstränga mig för något, inte kan koncentrera mig och framför allt: inte kan sy. Men en hel del fåfänga kan uppenbarligen försätta berg. Och he Karlsons klister på skor.



Lite guldsprej på det här så!

Sap sap

Det är med sorg i hjärtat jag måste konstatera att Sav-champagne inte var den höjdare jag hade hoppats på. "Torrt" sa Olle. Torrt ja. Torrt som fnöske. Inte en tillstymmelse till sötma (kan ni inte behålla lite mer socker?). Åsa kände smaker av bark, trä, löv. Det enda jag kunde känna var smaken av icke godhet. Om bara den första spritsiga känslan kunde hålla sig kvar, utan att överösa mig med ogodhet, då hade jag vart lycklig. Men det där bittra kom ju över en, ofrånkomligt. Ju längre kvällen gick, ju lättare fick jag också att känna doften. Doften av krääääääm.

När matchen var slut, Åsa och Olle gått hem och en flaska Leth (räddaren i nöden!) var urdrucken, lyssnade jag på smäktande musik för öppna fönster och ville inte gå och lägga mig. Det fanns Sav kvar i flaskan så jag hällde, trots allt, upp lite. Doften! Doften! (Som nu döps om till stanken.) En blandning av hembränt och tequila. Stanken får mig att må illa. Fortfarande, faktiskt.

Längtar Žižkov

Stor som fan, bah, största ryttarstatyn i världen, allegedly. Equestrian statue of Jan Žižka by Bohumil Kafka on Vítkov Hill in Prague. Men hur många referenser har man? Oj vilken stor ryttarstaty, den måste vara störst i världen.

Nä, jag har feber, så fruktansvärt bisarrt. Jag är så varm bara.

Men snälla, kan det inte vara norra Europas största? Det är så mycket vagare bara. Woops, guess it's central. Men förlåt då. Feber, som sagt.

fins(k)smakare blä!

Åh men GUD! När jag skrev inlägget om min första fylla, kom jag ju inte på vilket vin det var vi drack ("nåt på A"). Så skummar jag igenom den här bloggen som jag läser ibland och då slår det emot mig: AURORA! Just ja!

Men. Eh. Det är ett vin från Finland. Finland.

Nu är dags för bartömning på Bishops, om den inte är tom redan.

hästskägg

Hade en massa kategoriseringar för mig när jag var liten. Bl a satt jag ofta hemma i Emmilis vardagsrum, pekade på de cirka 10 bilder på henne själv som satt på väggen.
-Lill-Emmili, lill-Emmili, stor-Emmili, lill-Emmili, stor-Emmili etc etc. Några och fem år senare kunde jag omöjligen räkna ut på vilken av bilderna hon var stor och på vilken hon var liten. Mini-Emmili all over var det ju.

Men i alla fall. En annan grej, var att jag kallade en viss typ av mansutseende för hästansikte. Det bodde t ex ett hästansikte bortåt vägen, vi var lite bekanta med dem. För att få ett hästansikte krävdes det nästan alltid att man hade en viss skäggfrisyr. Den gjorde att ansiktet fick hästform. Ett förlängande skägg, kanske man kan säga. Allongé. Nu såg ju inte Björn ut så här på 80-talet men hade jag som barn sett den här bilden hade jag med eftertryck konstaterat:
HORSEFACE!

kattkompis

Jag har turen att vara kattvakt åt Majakatten ett tag! Vi började vårt komboskap med att kolla på Champions League-final, hon var mer fokuserad än vad jag var, ser det ut som!

Nu ska vi se hur hon beter sig när jag (vi?) ska sova.

Förresten, på prov har jag givit mig in i Twitter-träsket. Jag fattar ingenting men om ni är nyfikna på att se en vinglande Bambi på twitter-isen, gå in på twitter.com/johannka (s dvěma N!)

I morse regnade det så mycket att det luktade fisk

Och tågets fönsterrutor kändes som ett akvariums.

Vartän jag lägger hatten osv

Böle, nässelsoppa.

Apropå att man söker jobb och att man bor på ett visst ställe och sådär då va:
Att flytta har aldrig varit mitt problem. Jag har extremt svårt att förstå (eller jo förstå kan jag väl men leva mig in i) den här grejen "nej jag kan INTE tänka mig att flytta!" Allt jag någonsin känt av den sorten har varit: "nej HÄR tänker jag ju i alla fall inte bo kvar så särskilt länge!"

Trots arbetsmarknadens utseende känns det ibland som att det är jag som sitter med det största handikappet.

Bergsjö, promenad runt tjärn.

going yster

Fa fa fa fa fa fa
fallabella.
Kan fölet få nån fart på det här stället?
Jag tar tåget österut i eftermiddag. Kristi himmelfärdskust.

Dagens outfit

Solkräm
Underställ
Löpartights

Storsjö-kitsch

Varsågod, 80-talspostrar, helt gratis.

Fan vad fint det var ikväll. Det här är ingenting. Körde till morgondagens samlingplats för att reka. Lågt stående sol (ett helvete att köra), gröna fält, stilla vatten och runda fjäll på andra sidan sjön. Gråtmild blir man.

Det här är ingenting.