anteckningar från ett tåg

Jag älskade min semester i år. Ofta får jag pirrkänslor och längtar tillbaks (ett slags bakåtsträvande om man vill vara rolig), jag är så sjukt jävla nöjd! Men alla tågresor var inte lika sunt meditativa som den mellan Bukarest och Mangalia, när jag skulle tillbaks till Budapest höll jag på att gå i bitar:

Tåg Braşov-Budapest 29/6-09

Jag hade ju börjat ångra den här tågresan redan innan jag klivit på tåget. Jag hade tagit så många nattåg hittills, att jag tyckt jag inte sett landskapet tillräckligt. Nattåg är lite som att åka métro, man tappar kollen. Så istället för att säkerställa ännu en dag i trevliga Braşov (med trevliga hostel-kompanjoner) och slippa betala för boende en natt i Budapest skulle nu alltså kliva upp tidigt för att sätta mig på ett 11 h-tåg.

Det första som händer är såklart att jag somnar – jag har verkligen blivit en mästersovare! – och vaknar 4 h senare med sned rygg. Sedan börjar det bli obehagligt varmt, paralyserande varmt och alla i kupén flåsar som hundar. Några gånger försöker konduktören fixa AC:n men den verkar sluta fungera med jämna mellanrum. Det är sedan inte förrän vi har en timme kvar (fast vi enligt tidtabellen redan borde ha varit framme) som den ungerska konduktören säger åt oss (gissade jag) att det är svalare i nästa vagn.

Till matsäck hade jag Bake Rolls, chips, solrosfrän och en Lion. Plus en liter vatten. Jag vet inte hur jag hade tänkt att det skulle gå. 11 timmar sa jag ju här ovan. Någon gång på eftermiddagen prövade jag min lycka i restaurangvagnen (som enligt min guidebok mest är till för att sälja öl) där jag till min stora lycka fann att de hade ostmacka för 4.10 RON. Tur att jag inte köpte cigaretter till Eva för precis alla pengar (6 paket blev det)! Restaurangvärden var tvungen att gå och göra ostmackan för alla som låg framme var med skinka. Sen ville han ha 6 RON för den men av någon anledning blev jag sur, envis och stod på mig. Till slut gav han mig i alla fall växel på 4.50. Good enough men nu har jag en hel del RON-mynt kvar, så är det någon som ska till Rumänien, bara hojta!

Vi skulle byta tidszon också och på något sätt hade jag fått för mig att det skulle vara till min fördel men det var nog vätske- och sömnbristens logik. När vi hade två timmar kvar förvandlades det nämligen plötsligt till tre timmar. Vid det laget hade jag gått in i någon slags hungerdimma och kände mig inte alls som den lyckliga person, försedd med stort tålamod, som jag ville vara. Jag förstod inte hur jag skulle stå ut!

N.B att jag även hade slut på böcker! Lonely Planet Hungary gicks därför igenom noggrant och jag märkte ut en mängd restauranger jag skulle kunna besöka när vi väl kom fram. En timme för sent.

Jag hade sinnesnärvaro nog att ta en bild ut genom fönstret:

Fint.