Jomen just ja en liten grej om tåget:

Tåget var i tid och tågresan gick ju rätt bra. Jag kom fram till Sundsvall, klev på perrongen och mötte mamma som sa "Oj vilket långt tåg jag har aldrig sett ett så långt". Det var alltså nattåget till Malmö jag åkte med. Jag trodde henne inte, alla nattåg är så här långa, hävdade jag. Men tåget var långt. Så långt att det sträckte sig längre än övergången in till stationsbyggnaden och parkeringen. Vi orkade inte pulsa bakom så vi bestämde oss för att vänta tills tåget kört iväg. Perrongen är nu nästan tom på folk, alla har gått på.

Om inte ... Genom mellanrummet under tåget ser jag ben och väskor, ska de med tåget? Ja det var människor som inte hade hunnit förbi innan bommarna slog ner och nu stod ju tåget i vägen. De kom pulsande i snön bakom tåget, springande så gott de kunde med väskor och allt. Tågvärden som hade klivit av i Sundsvall säger skynda er på!

Jag fryser och vill att tåget ska köra iväg så att vi kan åka hem men då ser jag fler ben på andra sidan tåget. Korta små barnben. Ånäj, tänker jag. Då kommer min pappa springande bakom tåget från andra sidan, bärande en stor resväska och en mindre ryggsäck. De tillhör en kvinna med barn på andra sidan tåget som inte hunnit över. När hon sedan kommer kämpande har hon ett litet barn i handen och ett ännu mindre i famnen. "Jag ska till vagn 64!" Vi står vid vagn 80. Jag tar resväskan och ryggsäcken, pappa bär det äldre barnet och hon det yngre. Och vi springer och springer, vagn 64 är längst fram. Dörren går inte att öppna så jag rycker och rycker. Då kommer en tågvärd som efter desperat kämpande faktiskt lyckas få upp dörren och så kan mamman och barnet komma iväg till sitt julfirande.

Fy fan att missa tåget till Linköping för att lokföraren körde in på fel spår och var för lång. Men så skönt att det gick bra!

Ja god jul som sagt, dags för julmorgonssysslor.