Man fokuserar på de viktiga sakerna

Jag älskar den här personen som jag har växt upp under samma tak som och åkt på bilsemester med:

(elle says: [belgien] vit och röd med tre siffror och tre bokstäver )

Sofia, jag gillar ju dig också! Även om du inte har obsessive plate knowledge. (Mor bekräftar att vi möttes på en mack i södra Sverige sommaren 1995, på vår väg till Frankrike och er väg hem.)

en dålig dag irriterar man sig extra mycket på sämpig reklam

Reklamen för nån jävla pensionsplacering, manuset är ... inte så hett. De snubblar omkring begrepp som absolut och relativ och avslutar med nonsensuppmaningen:

"Är det inte bra att du själv kan välja om du vill ha det bra eller mindre bra?" (ungefärligt citerat).

Ok för valfrihet men om det nu finns en absolut brahet (hög pension) och en absolut dålighet (låg pension). Vad tror du jag väljer? Åh vilket bull. Tror Thomas Hanzon på det där han också ?

Ny kamera!

Och godis!

sepbloodytember

Idag, I kid you not, kom första snön.

Trodde först det bara var på fjälltopparna, där låg den kvar, men när bussen körde genom Ås flög det snö i luften där med. Ikväll när jag sprang ut till tåget som skulle ta mig hem (höll på att missa det eftersom jag glömde bort tiden medan jag satt på mitt kontor och feberaktigt stirrade rakt ut i luften/bortom skärmen) landade flingorna på min panna men smälte såklart genast till vatten*.


*Peter Englund i Tidningen Vi (aktuellt nummer): "Snöboken ligger på is"

ett öga är bättre

Satt tidigare idag och tittade ut genom fönstret. Eller, det gjorde jag väl egentligen inte men det var ju ofrånkomligt att få en liten skymt. Solen sken genom alla de gulnande löven. Jag sprang ut, hoppade över rälsen, hade glömt kamerabatteriet, tillbaks över rälsen och in. Hittade batteriet och flög snabbt ut igen, tänkte fånga några fina färger på bild. Det gick ju inte alls. Du vet, man är fåfäng som ens försöker.

Lever på hoppet om att den nya kameran jag har beställt (en helt vanlig ofancy kompaktkamera men förhoppningsvis utan min nuvarandes tekniska defekter) ska förändra kvaliteten och passar samtidigt på att vänta in rodnandet.

bilden med färst färger

Fiffigt! (Äckligt?)

Problem:
Lösning:

Salmiakkis bottnar var alltför tjocka för en chokladmotståndare som jag. Slicka uppifrån funkar dock bra! Jag provade samma teknik på en Plopp saltlakrits också, fast det inte behövdes. Med riktiga konnässörsögon kanske någon kan se vilken botten som sticker ut.

Samhällsdebatt är inte kultur

eller? Sedan vi har fått med Sverigedemokraterna i (en viss del av) debatten har det för mig blivit allt tydligare att vi behöver en bredare och mer vida spridd kulturdebatt. Jag känner så ofta när jag läser SD:s diskussion att om vi bara. Om vi bara hade haft en allmän och självklar kulturdebatt, att varje människa hade nära till ett ifrågasättande och en inre diskussion om kultur. Då skulle alla fatta att det inte är så enkelt. Alla skulle fatta att Sverigedemokraternas kulturbegrepp är tomt och intet. Och de är bara ett alltför tydligt exempel.

Men hallå, det fattar väl alla, att kultur är mer än att hålla sig inom sina discipliner, konst, musik, bibliotek. Kultur är ju allt det vi är, människor i civilisation. Kulturdebatt är inte bara att diskutera vilka manifest man ska skriva om man ens ska det. Integrerad kultur- och samhällsdebatt är nödvändigt, vad händer med oss om man separerar detta?

Råkade börja skriva om bibliotek

I dagens Kulturnytt (P1) fick vi höra Niclas Lindberg gå till angrepp på Göran Hägglunds debattartikel från igår på Newsmill, den där han berättar hur bibliotekarierna ska jobba: trångt i hyllorna! Lindberg säger att det ju är lite märkligt att Hägglund ena dagen går till försvar för det folk vill ha och den andra säger att biblioteken inte ska låna ut Liza Marklund. Det här är svårt och ska pratas om men det är en riktigt svår balansgång. Visst ska biblioteket erbjuda det som inte är så lättillgängligt men det är ju inte mycket värt om ingen lånar och ingen kommer till biblioteket. Och det ena utesluter inte det andra.

I det här läget blir jag lätt konspiratorisk och får för mig att Görans utopibibliotek (s0m han beskriver i debattartikeln) kommer att leda till sviktande biblioteksanvändning, svagare försvar bland befolkningen för biblioteket och därmed kan man avveckla biblioteken utan så mycket gnäll. Gratisinsitutioner - bah! Närå skojaba men jag börjar bli lite trött.

Var ju absolut inte meningen att jag skulle börja skriva om det här. Rubriken var från början: Samhällsdebatt är inte kultur. Se nästa.

dumma val

Gå inte och handla mat när du är utmattad efter en stressig dag på jobbet, har blodsocker på en lägstanivå och precis har skickat paket till Italien. Ostkrokar, en fänkål, fil (jag äter aldrig fil), havrekuddar, jämtländsk blåmögelost, lösgodis, Baguette med räkor och äggmajonnäs (30% rabatt, kort datum).

Räkbaguette med ägg och majonnäs, knallvitt bröd och med kort datum. När tappade jag min skruv? Hela kvällen kommer att gå åt till att jag lyhört undrar hur magen mår.

Pris till den mest enerverande

Jag tvivlar inte. Varje gång jag har lyssnat på Kvällspasset har den spelats, varje gång jag har försökt lyssna på Brunchrapporten. Men borde man verkligen få ett pris? Ska inte Takida ha någon slags straff?

lite bara

Idag: Tjänstgöring på bokbussen och min vanliga tur upp till Valsjöbyn och Gunnarvattnet. Det har ju liksom slumpat sig så. Roligt med sightseeing, omväxling och god skolmat i en byskola med 10 barn. Fikarast vid en fruktansvärt blåsig Hotagssjö. Småsmak av blåbär och oro för (hopp om) björn när man tar toalettpaus i skogen.

Mer är att jag är trött. Kul.

Kronärtsskocka. Bara så.

Grät nästan när jag sög av det första bladet. Kronärtsskocka är tametusan det godaste som finns!

Fikonen ligger på bordet och mognar, har inget alls med kronärtsskockan att göra (men kunde inte låta blir att peta in dem på bilden). 4 för 10:- på Hemköp!

Vill men låter bli att snuskordvitsa. (Jag måste verkligen köpa en ny kamera, klicka på bilden så ser man. Detta har jag tjatat om i tre år nu, jag står ut för lätt med sådana här saker.)

Första gången jag åt kronärtsskocka, på språkresan i Frankrike 1995, vägrade jag äta hjärtat, tyckte det verkade obehagligt. Grämer mig fortfarande över det oförlåtliga slöseriet.

jag har för lätt att få hangups

Helt seriöst, jag skulle kunna ha en hel blogg i ett helt år baserad på Hägglunds nämnda (till leda!) debattartikel. Det finns så otroligt många trådar att dra i och poänger att göra. Man kan väl säga att han liksom träffade en öm punkt på mig, typ. Jag känner mig berörd på ett personligt plan. Synd bara att det var en så illa skriven och svepande artikel. Den är inte värd ett dissekerande, det är allt för enkelt. Det kommer troligtvis inte att hindra mig från att fortsätta använda den som inspiration. Man vill ju skriva om sånt vanligt folk bryr sig om, liksom!

Ikväll har jag druckit en halv flaska ungersk Egri Bikavér och smakat noggrant. Kokat rödbetor och lagat hasselbackspotatis. Kollat på teve och ätit lösgodis. Livet.

cykla för cyklandets skull

För två veckor sedan cyklade jag så långt jag hann på en halvtimme. Då hamnade jag här, på Annersia:


Sedan cyklade jag hem över Vallsundsbron igen.

Det gick fortare att komma hem.

facebook-frustration

Det är kul att kolla på kort på Facebook. Det är en av huvudpoängerna med Facebook, tycker jag. Men det här är väl inget kul heller?! Varken jag eller min syrra fattar alls poängen. Skittråkiga bilder liksom:

En vanlig dag

Läste Hägglunds artikel i morse, kokade fram till lunch, då jag fick tid att skriva ner mina initiala reaktioner. Fick mer än dubbelt så många besökare som igår, och då var ändå gårdagen något av en toppnotering.

Elin har också skrivit, precis som @holmstrom och Royah och så har Gustav gjort en rolig liten Kanye-parafras (jag hade missat hela Kanye-grejen och undrat wtf alla menade med sina imma-widgets på Twitter, tur jag kunde DM:a Gustav och fråga. Har du också missat?) på det hela. Med PO Enquist-länk!

Anna Björklund på Folkvett smickrar men menar lite precis så som vi skojade och skrattade förut idag: Kan du protestera och gör det blir du automatiskt en av de andra (de ovanliga). Det går därmed inte att göra rätt. Utan att skriva för mycket nu då (jag måste sova. Jag svamlar om Bree från Desperate Housewives icke-existerande finnar i Seinfeld på Twitter) men en sak bara: "Är 'vanliga människor' bloggare? Nope." skriver Anna. Jag läser mer eller mindre ofta bloggar från människor som säkert t o m skulle hålla med GH. Jag kanske är lite förmäten som inte länkar men jag tror ni är fler som kan intyga att det att ha en blogg, det är inget speciellt eller svårt eller ovanligt idag. Vanlighetens folk bloggar också, jag lovar. Lovar!

Men nu kommer jag inte längre ikväll. Imorgon kväll öppnar jag nog en vinflaska. Stay tuned.

Sitter själv på en hög häst (nr 1: I affekt)

Göran Hägglund. Jag tillhör ingen medieelit, eller kulturvänster eller vad du vill kalla det. Jag är en helt vanlig, inte tongivande eller uppmärksammad medborgare. Men jag vill inte att du berättar för mig hur man är som sådan som jag. Jag sitter inte vid köksbordet och diskuterar barnomsorgen, jag har inte ens ett köksbord, tänkte jag skriva, jo det har jag, men ingen soffa. Jag är jätteglad att det finns kloka människor som skriver i tidningarna, så att jag kan få lite intellektuell stimulans, trots att jag inte längre ligger vid universitetet, trots att jag flyttat långt från mina intressanta vänner Och det gjorde jag för att få ett jobb, faktiskt. Jag är exemplarisk på det sättet. Men jag tillhör inte vanlighetens folk, märker jag. Jag skulle aldrig skriva under din artikel.

Du skriver att den vanliga människan inte är intresserad av politik. Varför är det så, Göran Hägglund? Vill du att det ska vara så? Varför det? Vad innebär det att vara en del av den radikala eliten? När blir man det? Så fort man börjar intressera sig för andra frågor än hur man ska pussla ihop nästa helg (gud vad fruktansvärt tråkigt det låter då! Är det ett liv att eftersträva?)? Och får man då inte uttrycka åsikter och diskutera normer, utan att vara elitist? Om du har rätt i att vanliga människor ”inte har tid för konstigheter”, vilket jag betvivlar, då tycker jag att vi ska vara tacksamma för de här människorna som kliver upp från köksbordet och skriver i våra tidningar och på våra sociala fora. Och tycker det är spännande med konstiga saker. Är du anti-intellektuell, Göran Hägglund?

Ska jag vara helt ärlig, så tycker jag att du kommer med populistisk smörja! Du befäster och förstärker ett avstånd mellan människor, ett avstånd som helt faktiskt är mycket lättare att rå på, när tidningsredaktionerna blivit öppnare, mer direktkontakt och kommentarer, när jag kan följa och kommunicera med välkända skribenter (från höger till vänster!) på twitter. Om jag vill. Och det här är viktigt: Om jag vill.

Det du gör, med din artikel, är att diktera villkoren för vem som räknas. Och varför ska du bestämma det, när ingen annan får? Det är billigt, ja, billigt, att försöka vinna stöd på att hetsa mot ”överheten”. Vad är det egentligen du försöker göra? Ge en röst åt de stackars vanliga människorna? Nej tack, Göran Hägglund. Vi pratar hellre själv!

My take on Anna Anka is a pass on

Teveprogrammet Svenska Hollywoodfruar, det var ju helt sjukt. Kul. Sterd-ey (like an ol gal watching a car crash du vet). Jag tyckte väl ungefär exakt så här.

uppdatering: Som Caroline Hainer i På stan tyckte jag också.

P.S. Ni har väl inte missat att stjärnan i showen skrivit en jag-vet-inte-vad-jag-ska-kalla-det (det är väl inte en debattartikel??) på Newsmill? Om du anställer någon i Sverige ska du ha utbildning och vara kvalificerad. Här är det illegala mexikaner som gör jobbet.

Ranelidseffekten

Skriver en snutt till om böcker nu när jag ändå håller på. Är p g a nattens övningar med Lilla hjärtat ofattbart trött och vill lägga mig men kom nu på att jag måste duscha (suck) och så är det Svenska dialektmysterier från Göteborg precis nu. Måste. vara. vaken.

Jag minns att jag läste om att sommaren 2009 kanske kunde bli en Ranelidssommar, på Bokhora, förstås. Det blev ingen Ranelidssommar för mig, såklart. Jag har fortfarande psykiska men efter hans sommarprat sommaren 2008. Jag vill inte initiera en Ranelids-debatt här nu, det är inte det jag är ute efter, men låt mig säga som såhär, ranelidskan lockar mig inte. Däremot är jag vansinnigt fascinerad av personen Ranelid och i det närmaste mållös inför hans varande. Men inte heller det ska jag utveckla mer idag.

En låntagare kom in för ett tag sen och var puttrande uppspelt. Hon hade börjat intressera sig för Björn Ranelid, sa hon, och nu ville hon börja läsa hans vackra texter i bokform. Fast helst inte nåt kärlekstrams (=man+kvinna). Jag gav henne hans uppväxtskildring.

Idag var hon tillbaks, berättade att hon tyckte mycket om honom men:
Han är som om man i höststormen hade slängt ut en massa dun.
Hon sa hans tankar far och flyger, man orkar inte allt på en gång, nu hade hon tagit en liten paus.
@GrovtInitiativ's kommentar: "Och så säger han att det bara är han som pratar Ranelidska. Hans disciples också tydligen."

Jag läste en spännande bok

Helena på bokhora.se slog vad om att man inte skulle kunna hålla sig från att sträckläsa Lilla hjärtat av Sophie Hannah. Hon hade helt rätt. Försökte släcka och sova flera gånger i natt men gav hela tiden efter och sträckte mig efter boken. Somnade till slut inte förrän efter två. Det sista som blev kvar kunde jag inte hålla mig från att läsa idag när jag satt i disken (så får man väl inte göra!).

Men vad är det med mig och skräp? Om inget hade stoppat mig hade jag lätt kunnat titta på Days of our lives 6h/dag. Och Lilla hjärtat var Spännande men inget annat. Karaktärerna var grovt huggna och poliskaraktären Simons klyschiga, hetsiga temperament irriterade mig med en gång. Hans replik "Traditioner är traditioner" fick mig att sucka tungt. Så väntat. Som historia var den, som sagt, bra men framförandet, nej nej nej. Jag önskar att det här hade varit ett 90-minutersavsnitt i en kriminalserie istället, bättre som manus än som bok! Men! Är man som jag ofta är, okänslig för dåligt språk och ytliga karaktärer, så är det en riktig bladvändare!

Storasyskonen, despoterna

Allt dåligt samvete jag någonsin känt över hur jag i egenskap av storasyster betett mig mot lillasyster kan sammanfattas med hur jag känner över den här bilden.

Jag blev nyligen påmind om Akward Family Photos och kollade lite där igen. Det finns mycket man kan skratta och förundras över där. Men allt är inte roligt, ibland är det semestrar som ska dokumenteras i all sin trevlighet som kanske inte var där och det blir just bara obekvämt.

Det här är inte kul. Jag får ont i magen av den här bilden. Jag minns vagt vad det handlade om, jag hade nån idé för hur vi skulle stå för att det skulle bli en bra bild (antagligen ännu mer akward) men ingen gjorde som jag ville. Så jag blev sur och arg. Stackars, stackars älskade lillasyster. Det här är enda beviset men det betyder inte att jag var sådär överjävlig bara en gång.

Min mamma är en mästerfotograf.

Renskrivning följer

Efter "lillasyster" släckte de ljuset.

Många ord - lite smak. Modrý Portugal 2006:2

Modrý Portugal 2006 take two:

Doft: Känner fortfarande lite vass alkoholdoft men nu även den där svartvinbärssmaken omvandlad till doft, blandat med en gnutta hallon.

Smak: Lite lätt strävhet som surnar på väg ner i halsen. Ett problem jag har, när jag ska verkligen smaka på vin, är att jag verkligen tycker att det är obehagligt att skölja runt med det i munnen. Men nä, det är fortfarande inte större, vinet, det är varken brett eller långt. Smaken tar slut nästan innan den hinner börja.

Omdöme: Ja, de dug. Det är inte illa, men det är inte nåt imponerande heller, inte alls. Skulle inte köra en privatimport på det här, direkt.

Göteborg och jag - inseparabla (om ett osunt förhållande)

Jag är helt oförmögen att se med objektiv blick på Göteborg. Helt plötsligt bara bodde jag där, utan förutfattade meningar eller någon tanke på hur man egentligen kunde se på stan. Nu kommer jag inte ut ur det introspektiva seendet. Jag kan inte förstå hur Göteborg ser ut eller verkar på ytan, kan inte ställa om perspektivet.

Lunarstorm, helgon, jag har haft dem alla. Vem som kollat på ens bilder loggades. Om en viss speciell person tittat på ens bilder, kunde jag titta på dem själv igen (gör samma med bloggen), med andra(s) ögon. Det gick och går. Men det går inte med Göteborg. Jag är alldeles för involverad.

Många ord - lite smak. Modrý Portugal 2006:1

Torsdag kväll. Helg. Tror jag såg fram emot det så mycket för att det var så länge sedan jag hade ett välfyllt (en överdrift) förråd av centraleuropeiska viner och sedan jag hade en hel, härlig helg att dricka upp en flaska på. Sparar det prisbelönta Andrévinet till ännu finare helger, väljer Blauer Portugieser.

Häller upp det ganska klara jordgubbsröda nästan skummande vinet i min kaffekanna, då jag saknar karaff. Tar en mun innan jag lämnar degen på jäsning och går till affären. Lite vasst just då.

Vinet doftar, trots mina ändamålsenliga glas, svagt. Sticker jag näsan i kannan känner jag en diffus doft av alkohol. Fortfarande lite skarpt, alltså.

Doften förebådar smaken. Jag skulle inte säga att det är outvecklat, det är snarare som att det inte finns mer att utveckla. Eftersmaken är starkare än primärsmaken. Den första tanken jag hade, när jag tog den första munnen medan degen jäste, var vinbärssaft. Kanske beror det på allt godis jag ätit men den känslan har försvunnit nu. Jag får återkomma imorgon, när jag dricker upp resten. En annan har ju skaffat vakuumpump. No more vin-stress.

Vinografisk information:
2006.-Modrý Portugal.-Vladimír Tetur.-Velkopavlovická vinařská podoblast.-Tjeckien, Mähren.

skridskorna som fanns när min syrra var liten då: Little Devil och Little Angel bah

Johanna Sjödin (som f ö allt oftast radar upp läsvärda inlägg) skrev om toaskyltar och dess betydelse/meningslöshet. Fick mig att minnas den förvirring som uppstod i Göteborg i somras när jag, Gustav och Agnes blev fulla på en måndag på Diamond Dogs. Fulla, som sagt och Gustav varnade mig för hur toaletten såg ut när jag väl skulle dit. Man gick ner i typ källaren och på dörrarna stiliserade änglar och djävular, tror jag. Alltså en ring med horn respektive änglavingar. I rostfritt stål. Först fattade jag ingenting. Sedan tänkte jag så normativt jag kunde och kom då på att vingar borde bara tjejer (bindor liksom. Närå skojaba). Så kom det då ut en kille ur ängladörren så jag öppnade dörren med horn. Ja det var väl inte mer med det egentligen, golven var exakt lika plaskvåta på alla toaletterna, tror jag. Men jag var ju ruggigt fundersam över hur de hade tänkt egentligen, med sina vaga skyltar. Hade de intelligenstest i källaren på Diamond Dogs?

Nej, jag föredrar toaletter som skyltar med WC, enkelt och bra. Könsuppdelade toaletter på krogen leder bara till etikettbryderier.

platt lunch

Ja, och så satt jag och läste i Generation A och älskade att Douglas Coupland skriver sånt här till mig, jag tror han är min andra nördiga kompis, precis det här läste jag: "But then, I'm one of those people who have no problem with the default ring tone on their mobile". Precis det där läste jag, precis innan - en mobil låter skränigt och med olika ljud, en sedan läääänge vuxen man sitter vid ett bord längre bort med några arbetskamrater och testar olika mobilsignaler. Ansiktshandflata eller vad man säger.

trickin

Jag älskar tinande bröd. Gillar normalt, färskt också men har det en gång varit fryst föredrar jag att inte tina det i micron. Problemet med att småtina Lingongrova är att det blir saggigt undertill om det får ligga och övergå i annat tillstånd platt på tallriken. Har hittat tricket.

C thru

Det här är tyget på ärmarna till den klänning jag köpte när jag var i Sundsvall senast och hade en timme att döda innan en viss affär och ett biljettutlämningsställe öppnade. När jag var liten hade jag en gammal Barbie som var arvegods från mamma. Barbien hade kort strävt hår i en tantfrisyr och en knapp på magen. Man skulle kunna förlänga en del av hennes hår (syntigt!) medelst den knappen fast den funktionen hade slutat fungera innan jag adopterade henne. Jag hade tuggat på dockans händer. De hade blivit lite större, plattare och knövligare. Jag gillade inte den där gamla tantbarbien. Hon hade skitfult hår och platta, sultiga händer.

Men en bra sak hade gammbarbien: En fantastisk garderob. Bland annat hade hon en morgonrock. Helt i rosa genomskinlig hård nylon. Precis i samma material som mina nya ärmar.

fail

För andra gången (men i övrigt åt vi nästan bara god mat) i mitt vuxna liv äter jag riktigt äcklig mat. Man äter också med ögat.

gillade bättre när jag brukade stuka fötterna på innebandyplanen

Man fattar att det är en fantastisk måndag när man stukar foten på bussen till jobbet och kliver av densamma kokande av ilska och tårar halvvägs ut genom ögonen.

Börjar sent varannan måndag. Brukar normalt ta en buss 12.12 som tar 33 minuter men nu hade jag på reseplaneraren hittat en som gick 12.47 och bara tog 22. Då hann jag sega ännu lite mer imorse (se nedan). Tror förresten jag tog samma buss förra gången jag började sent, när jag kom från Stockholm samma morgon.

Så kommer bussen lite sent och fastän jag står upp utanför busskuren med kortet i handen måste jag vifta med kortet för att få honom att uppmärksamma mig och då blir stoppet lite knappt efter hållplatsfickan vid Östersunds sjukhus. Jag kliver på den halvfulla bussen (ingen tvåa ledig), säger hej och drar mitt kort, giltigt mellan Östersund-Krokom. Innan han stannade skymtade jag en skylt på framrutan som sa något om inga stopp innan Krokomsrondellen. Jaha men det måste väl vara någon rondell innan Krokoms centrum, hinner jag tänka, jag hade ju gjort en exakt sökning i reseplaneraren.

Strax innan min hållplats i Krokom centrum (N B: som jag gjort en sökning till!) plingar jag och den digitala klockans röda siffror byts till dito text: STOP. Det står en hel del människor där som vill kliva på bussen. Chauffören öppnar framdörren och släpper på de väntande passagerarna. Han öppnar inte bakdörren. Jag ropar och ber honom öppna dörren, inget händer. Han kanske inte hörde, tänker jag naivt. När det känns som att det har gått lite för lång tid och de flesta som stod där och väntade redan klivit på blir jag lite stressad och ropar till någon längre fram att be chauffören öppna bakdörren. Resultatet blir att även framdörren stängs och bussen börjar köra. Jag ropar: "Stanna!" Och de främre medpassagerarna ropar detsamma och stampar i golvet (KUDOS!). Jag hör busschauffören säga något om ingen avstigning just där. Nu är gången fram till förarplatsen fri och jag rusar fram, jag måste ju av! Jag kan inte sitta på bussen ända till Järpen!

Jag har lite fart och bussen kör fort, sista biten fram till chauffören flyger jag och landar snett med foten, ramlar in i instrumentbrädan och svär. "Jag hade kollat upp den här bussen på INTERNET! Jag kan visst gå av här!" Han påstår: inte, att det står en TYDLIG skylt på framrutan och att jag egentligen kollat upp en buss som tydligen går fem minuter efter hans. Yeah right, är ju inte som att jag inte kan klockan. Dessutom var han sen.

I alla fall släpper han ju då av mig, 100-200 meter efter den egentliga hållplatsen och jag är så arg så jag kan spricka och gråtfärdig och öm i foten. Försökte låta bli att hyperventilera. Är fortfarande lite fotöm och har fått lite extra små blodkärl där på insidan. Way to go Monday!