gillade bättre när jag brukade stuka fötterna på innebandyplanen

Man fattar att det är en fantastisk måndag när man stukar foten på bussen till jobbet och kliver av densamma kokande av ilska och tårar halvvägs ut genom ögonen.

Börjar sent varannan måndag. Brukar normalt ta en buss 12.12 som tar 33 minuter men nu hade jag på reseplaneraren hittat en som gick 12.47 och bara tog 22. Då hann jag sega ännu lite mer imorse (se nedan). Tror förresten jag tog samma buss förra gången jag började sent, när jag kom från Stockholm samma morgon.

Så kommer bussen lite sent och fastän jag står upp utanför busskuren med kortet i handen måste jag vifta med kortet för att få honom att uppmärksamma mig och då blir stoppet lite knappt efter hållplatsfickan vid Östersunds sjukhus. Jag kliver på den halvfulla bussen (ingen tvåa ledig), säger hej och drar mitt kort, giltigt mellan Östersund-Krokom. Innan han stannade skymtade jag en skylt på framrutan som sa något om inga stopp innan Krokomsrondellen. Jaha men det måste väl vara någon rondell innan Krokoms centrum, hinner jag tänka, jag hade ju gjort en exakt sökning i reseplaneraren.

Strax innan min hållplats i Krokom centrum (N B: som jag gjort en sökning till!) plingar jag och den digitala klockans röda siffror byts till dito text: STOP. Det står en hel del människor där som vill kliva på bussen. Chauffören öppnar framdörren och släpper på de väntande passagerarna. Han öppnar inte bakdörren. Jag ropar och ber honom öppna dörren, inget händer. Han kanske inte hörde, tänker jag naivt. När det känns som att det har gått lite för lång tid och de flesta som stod där och väntade redan klivit på blir jag lite stressad och ropar till någon längre fram att be chauffören öppna bakdörren. Resultatet blir att även framdörren stängs och bussen börjar köra. Jag ropar: "Stanna!" Och de främre medpassagerarna ropar detsamma och stampar i golvet (KUDOS!). Jag hör busschauffören säga något om ingen avstigning just där. Nu är gången fram till förarplatsen fri och jag rusar fram, jag måste ju av! Jag kan inte sitta på bussen ända till Järpen!

Jag har lite fart och bussen kör fort, sista biten fram till chauffören flyger jag och landar snett med foten, ramlar in i instrumentbrädan och svär. "Jag hade kollat upp den här bussen på INTERNET! Jag kan visst gå av här!" Han påstår: inte, att det står en TYDLIG skylt på framrutan och att jag egentligen kollat upp en buss som tydligen går fem minuter efter hans. Yeah right, är ju inte som att jag inte kan klockan. Dessutom var han sen.

I alla fall släpper han ju då av mig, 100-200 meter efter den egentliga hållplatsen och jag är så arg så jag kan spricka och gråtfärdig och öm i foten. Försökte låta bli att hyperventilera. Är fortfarande lite fotöm och har fått lite extra små blodkärl där på insidan. Way to go Monday!