men det tog 2 h att klippa den

Dessutom kommer jag med ett pinsamt obvious före - efterkort. Osminkad och trött i nattlinne - sminkad med halsband allmänt pynt ...

Jag kan inte fatta att det var så där långt. Och nu. Kort. Försöker lura mig själv att jag inte klippt av mig håret (klippa-av-sig-dreadsen-traumat sitter i) genom att ha det långt fram. Fast ... om det ser ut så där när jag precis kommit från frisören kanske ni kan räkna ut hur det ser ut när jag själv har varit framme. Eller inte varit framme rättare sagt, utan kliver upp ur sängen och drar en kam genom håret och luggen, vilket i princip bara gör det mer elektriskt (damn this inland och torra luft!). På jobbet bah: " Ja den passar dig perfeeeekt, verkligen du!"
Men åå det är ju bara för att jag alltid anses vara så himla quirky förstås. Om man vill vara snäll.

Men eftersom je inte träff så mye folk je känn så kan en se ut litt hursom.

Kampen mot klockan - och syret

Unika-bilder-tajm igen. Men det är mest oförskämt trivialt (jag har tyvärr att jämföra med men en del saker är ju bara för stora) klag änna. Så, det blev alltså skridskoåkning i lördags, trots halsont. Helt underbart var det, och nu vill jag såklart köpa långfärdsskridskor men vete sjutton om det var värt det. Fredagskvällen slutade nämligen med att jag bjöd Åsa på ett glas av min prisbelönta Rulandské šedé som jag köpte i Tjeckien i somras. Sommarens druvhajp! Jag tog ett glas själv också, och ställde in resten av flaskan (över två tredjedelar kvar!) att njuta resten av helgen. MEN SÅ BLIR JAG SJUK och sängliggande, både lördag kväll och hela söndagen. Trodde aldrig i livet att jag skulle orka jobba i dag men som tur var (förutom vinet, ojade jag mig inatt över att stanna hemma från jobbet och karensdag och mail och allt annat bök och byk med att stanna hemma just nu) var jag överraskande pigg i morse. I morse, ja. Inte nu och säkert inte i morgon heller. Vet inte om det är det mest ideala att bälga i sig 6,5 dl vin när man försöker att bli frisk. Sen har jag ju inget luktsinne heller. Och medan jag snorar och snörvlar och har hjärtklappning, står mitt exklusiva vin där i kylen och oxiderar. HJÄÄÄÄÄÄLP!

dricker ingefärsavkok

Karta över Jämtland som illustrerade den här artikeln. Snart ska jag ut och åka lite skridskor, fast jag har lite ont i halsen. Utanför fönstret ser jag redan folk vallfärda till Badhusparken med skidor, skridskor, pulkor. Nyss cykade det förbi en cykelklädd cyklist också. Men han var på väg åt andra hållet.

mespredikan

Oj nu är det mycket intryck på en gång här. Först överraskar (?) jag Gustav i direktsändning och spöar honom rejält i nyhetsquizet fast snubben med sköna dialekten som också ringt in var lika snabb och bra som jag.

Och det jag skulle skriva om var filmen Knutby - vägen hem men precis då är det reklam och lokal sådan: Roland i Slandrom ber oss använda hans tjänster/produkter/jag lade det inte på minnet för orten var så iögonfallande. Slandrom!

Men Knutby - vägen hem då. En dramtisering av Knutbyhärvan. Jag tittar för att Liv Mjönes är med och spelar Sara. Då är det kul. Men det som slog mig, den första kvarten av filmen, är att jag trodde de skulle hålla lite mer karismatiska predikningar! Vet inte om ni vet, men det är ju skådespelare i filmen men de har använt ljudupptagningar också och just när det är predikan mimar skådespelarna till autentiska tal. Jag trodde ju att Helge Fossmo skulle tala med kraft och engagemang och att t o m jag skulle fängslas av hans emfas. Men-han-pratade-jättetråkigt-och rätt-entonigt-och-ni-vill-dö-det-är-att-komma-hem. Besvikelse! Men Liv är bra.

konsistens

Jag roas lite av att en av mina hatradiokanaler - Rix FM (man blir ju bara provocerad) - har en tevereklam just nu där de spelar små snuttar av typ tre låtar som de vill locka med och två av de låtarna är sådana som jag tycker är så vidriga att jag verkligen reagerat när jag hört dem OCH även smsat Gustav om dess chockerande sämsthet. Känns ju skönt att man håller ihop smaken i alla fall.

så var den söndagen förstörd

I Göteborg finns det, som bekant, mördarsniglar. (De har visst inte kommit hit ännu.) På vissa ställen var de extra synliga. T ex på cykelbanorna. När jag dagligen cyklade till Askim hade jag snigel encounters nästan vareviga morgon, sträckorna hemmet-Älvsborgsbron och Frölunda Torg-Askim var extra snigeltäta. Jag som haaaatar schniglar! En morgon när jag kom in på jobbet upptäckte jag att en snigelbit hade flugit upp på min ena sko! Yuuuck! MEN det är väl ingenting motför vad min kompis (vet inte om han vill go public med detta) råkade ut för. Snigeln nöjde sig inte med att flyga upp på skon, utan satsade (!) på MUNNEN! Jag dör av this story.

Men då ska ni få höra något som fick min snigelskräck och mina snigelhistorier att blekna. Ni har väl hört talas om lämmeltåg antar jag? Och vissa år är lämmelår med extra mycket lämmlar. Tydligen var det t ex ett lämmelår någon gång på 60-talet. Då var cykelbanorna i Jämtland (kanske mest i glesbygden och inte så mycket i just Östersund city) inte fulla av sniglar men av LÄMMLAR. Och inte kunde man väja, har jag fått berättat. Det var bara att blunda och köra. Splash splash säger det då, hjulen är blodiga och lämmlarna skriker till. Det är tydligen sant. Kan ni förstå? Jag får som värk i armarna bara av att skriva det här, ångest deluxe.

ska jag ta på mig femlagersmunderingen?

Nu är den här, den plogade isen som jag har längtat efter. Förra söndagen tog jag de här bilderna, efter att jag hade gått till Stadium och lämnat in mina skridskor på slipning. Jag skulle vilja gå ut och åka lite nu. Det är mulet och snöfall ute nu, inte lika fint som förra helgen. Inte lika kallt (-20) heller, men ändå -15 enligt smhi (jag har fortfarande inte satt upp min termometer!). Jag drar mig lite för'et, fast jag vill, för det är ju så varmt och skönt och gott kaffe här inne. Och strax är det ju Vetandets värld : om hästen, sa de nu (har bytt till P1).

nu dricker jag kaffe och läser tidningen

Senast igår kom vi på jobbet att prata om chokladbollar men några sa negerboll, vilket jag vill minnas att vi aldrig sagt i min familj för övrigt men i alla fall så försökte någon av dem säga att man menar ju inget nedlåtande och det är ju nästan ännu mer nedlåtande om man hävdar att det skulle vara något fult att vara neger. Hon (är mycket äldre än jag) sa också att i hennes skolböcker så stod det neger när man menade svarta men det var ju inte heller som ett skällsord. Jag menade att det inte handlade om vad vi tyckte men att det ordet genom tiderna hade använts nedlåtande och därför är det inte så konstigt om folk tar illa upp. Dessutom hade jag åsikter om att i de skolböckerna från 50-talet eller vad det kan ha varit, knappast var värdeneutrala gentemot negrer. JAG HAR NOG minsann läst böcker från den tiden, jag!

Men kom nu aldrig mer och säg, att det inte används nedlåtande! På vårat jobb heter de fiktiva personer vi använder för att testa och kolla systemet Kollsson.

men nu äter jag gröt och lyssnar på P4

Uh så himla oväntat att jag skulle vakna idag genom att SKRIKA efter en mardröm om LUNNEVAD. Det sista som hände var att jag låg på rygg på åkern medan Rasmus drog mig i lilltårna. Faan, jag som har lite ont i naglarna där.

dumstrut

Om jag på jobbet fick ett mail i stil med:

"Hej, jag hörde att det är du som har hand om justeringar av det här slaget. Eftersom jag har bla bla bla så vill jag justera följande tider. Hoppas att det går bra, tack så mycket, Hälsningar Johanna".

Och inte var den som hade hand om justeringar av det slaget, då tror jag faktiskt att jag skulle svara rätt snart och säga att Johanna hade skickat till fel person. Åtminstone skulle jag göra det efter att ha fått ett till mail från Johanna tre veckor senare:

"Hej, jag vet inte om du fick mitt förra mail med justeringar för tidigare månader, så jag bifogar det. Nu visar det sig dessutom att jag skulle behöva justera detta och detta pga såhär, tack så mycket. Hälsningar Johanna".

Men det tyckte hon inte behövdes? Jag fick höra från han-som-gav-mig-passer/flex-kortet att "om du behöver justera något, säger du till Orpa". Jahaa, inte vet jag vem Orpa är men när jag skriver Orpa i adressraden för vår interna mail så får jag upp ett efternamn och ser att denna Orpa jobbar på ekonomiavdelningen. Ja, det måste väl vara hon då, tänker jag och skickar. Innan jag skickar det andra mailet skriver jag ett mail till flexkortskillen och passar då på att fråga om det är just Orpa Randing-Samson jag ska kontakta. Han svarar inte på just den frågan så jag tänker inte mer på det.

Häromdagen fick jag ett papper från Orpa, via min chef, där hon skrivit: "Johanna kan justera sina tider för föregående månad här, tidigare tider måste läggas till speciellt av mig, i klump." Jag blir nöjd att hon äntligen hörsammat mina rop på hjälp men samtidigt lite irriterad över att hon inte svarat mig direkt, via mail. Nåväl. Jag justerar duktigt mina tider, samt tar fram mina gamla, skickade mail och räknar ihop tider i klump. Skriver en postitlapp med klumptiderna och skriver att specificeringar för dagarna står i de två mail jag skickat det och det datumet. Samlar ihop, stoppar i ett sådant där härligt brunt internpostkuvert, skriver Orpa Randing-Samson på och lämnar i internpostbacken.

Tio minuter senare kollar jag en gång till på meddelandet som Orpa lämnat mig, där står också hennes e-postadress. Men det är ju en annan än den som jag skickat till! Hon verkar heta Rander i efternamn, inte Randing-Samson! Vem är Randing-Samson som jag trakasserat? Och nu är jag påväg att skicka internpost till henne också! Jag rusar till internpostbacken och hinner lyckligtvis plocka med mig mitt nyss lämnade bruna kuvert. Skriver ORPA RANDER på och lägger tillbaks.

Jag blir så himla generad! Och förnärmad! Och liksom va?! Jag kan inte släppa det och frågar mina arbetskamrater när vi fikar eftermiddagsfika vem egentligen Orpa är och vem jag har skickat till och vem jag inte har skickat till. Där är hon! säger de. Där är hon du skulle ha skickat till. Och där! Där är hon du inte skulle ha skickat till. Se där, de känner visst varann, fikar vid samma bord.

---
åh vad jag hoppas att den (enda) snygga kille (jag någonsin sett i Krokoms kommunhus) jag sett på jobbet två gånger den här veckan ska börja jobba där eller whatnot! Haha

Amagaaad!!!

Åsa har skaffat en bil, den är väldigt användbar! En utflykt tolv mil bort bjöd på sjuka natur- och kulturupplevelser. Och vilket högtryck!

Tännforsen! Åsa och jag blev imponerade av detta och trodde det inte var brantare än såhär (för min del berodde denna modesta tro på min inledande besvikelse över Döda fallet (är det ett fall liksom?))

Men det var lite högre fallhöjd än så

På kvällen var det konsert med Triakel (Emma Härdelin!) i igloon som låg bredvid forsen. Amagaaaad

skickar vidare

Det är lite obehagligt men samtidigt lite pirrigt skönt att vara så trött så att det känns som att man har feber.

När jag är i inte-skriva-koma är det tur att Gustav skriver så här bra om våldtäkt, heja!

hjälp, jag har Orup-sjuka

Temat i det senaste har tydligen varit bort bort bort. Det är nog än så länge bara en hälsosam reslängtan som inte gör ont. Men visst finns det ställen man kan åka till änna. Göteborg t ex (som nämnt). Det är ju lagom hälsosamt att börja tänka som Orup (fast i en annan stad), jag ba: "la la la jag vill va där jag känner gatornas namn", eller hur sjöng han nu? "Jag hittar överallt men ... la la la." (Hur sjukt det än är, har jag ännu STORA problem med att hitta helt basala ställen här i Östersund, det är i sanning en klurig stad!)

Jag var i Göteborg förra helgen (den här har jag myshelg för mig själv i Östersund *myyyys* ööh) och öh höhö guu va trevligt det var! Jag var så himla på topp, här ba:

Lagom, roligt onykter, hemma hos Pedram, ätandes goda störda potatissnacks i fantastiskt trevligt sällskap och med österrikiskt vin!

Hello dr Freud

Jag ska på kurs i STOCKHOLM i mars och ska åka dit från ÖSTERSUND och sedan tillbaks till ÖSTERSUND igen. Men jag vet visst inte heller vart jag ska eller var jag bor. Här är minneslappen jag skrev när jag skulle gå till receptionen och be dem boka tåg och hotell till mig.


Love

morgonsur

Igår morse, jag tar åttanolltretåget som vanligt, sätter mig som vanligt längst fram i tåget. "Quiet zone", är det där. På norska står det vad man inte får göra: Snakke høyt, snakke i mobil osv. Egentligen har jag aldrig tänkt så mycket på att det är Quiet zone, de flesta åker själva och pratar inte. Fast en gång när jag skulle ringa kom jag på det och gick och ställde mig i foajén.

Ja just ja igår var det ja: Då sitter det 8 kvinnor och har någon slags MÖTE vid de 8 "platser med bord" som finns närmast dörren i den tysta delen. Jag läser i en så himla bra bok men i mitt huvud hörs inget annat än om arbetssituationen på Apoteket. Dessutom for dörren upp så fort en av dem sträckte sig över gången för att ge papper till de på andra sidan. Sorgsen gav jag upp boken och återgick till min radio (som jag för ovanlighetens skull stängt av, eftersom boken krävde det). Men det var också svår att höra i allt babbel!

Nu ska jag snart hoppa på tåget igen och risken att några har möte i den tysta delen igen är väl inte så stor. Men boken var ju så tunn (53 sidor) att jag läste ut den igår eftermiddag så nu är jag inte lika noga.

Men: igår var det betydligt ljusare ute än dagen innan!

Ja, inte så här ljust förstås

På resa i Euroland under forntiden

Sommaren 2001 reste jag och en vän genom Europa och bodde bl a hos en holländsk familj i Luxemburg några nätter. När vi pratade om priser (herregud, gör man inte jämt det? "Hos oss kostar en öl XX" gaah) använde vi hela tiden dollar som enhet medan holländarna pratade i euro. De tyckte det var konstigt att vi pratade dollar och undrade varför och vi ba "men vi har inte sådär värst bra koll på hur mycket euron är värd och dessutom är det så bra för en dollar är precix tie spänn".

När jag tänker på det nu låter det ju jättekonstigt. Inte ha koll på euron liksom. Snacka i dollar med fellow européer. Men så var det väl på den tiden. Lustigt.

extra extra: Det finns mycket att säga om denna fantastiska familj som var så gästvänlig och underbar men två saker bland dessa: Det var en massa eldflugor i deras trädgård, första och enda gången jag har sett sådana! Där (i trädgården) satt vi på kvällarna och drack pastis.

clarifiance ance ance dance

Jag bor i Östersund. Jag jobbar i Krokom. 13 min med tåg, 25-32 min med buss. Inte svårare än så.

Förut bodde jag i Göteborg. Jag jobbade i en annan del av Göteborg. 55 min med kollektivtrafik (spårvagn+buss), 35 min på cykel. Men inte sjutton var det folk som med bekymrad och förvånad min frågade mig om jag pendlade, eller blev förvirrad över var jag egentligen bodde. (Den bekymrade minen och det ömkande tonfallet kom istället när jag sa just var jag bodde men det är ju en annan historia.)

Det är ju inte så himla lätt att hålla reda på geografin överallt i hela världen så för att underlätta så upprepar jag nu:
Jag bor i Östersund, i stan.
Jag jobbar i Krokom, centrala Krokom.

När man är i Krokom och ska till stan, så menar man utan tvekan Östersund (förutom nån bonne som Emma syster hörde prata en gång men det finns ju stolpskott överallt). Precis som man i Timrå kallar Sundsvall för "stan". När två platser har den relationen till varandra, så menar jag att man faktiskt inte kan pendla där emellan. Man bara åker.

Kroppdrömmar

Det har varit en ovanlig men härlig helg. Spännande. Moster, morbror och kusiner var i stan för skidtävling och moster t o m huserade hos mig. Mysigt! Dagarna tillbringades uppe på ÖSK (20 min promenad från min lägenhet) där vi hängde runt och kollade skidåkare (THOMAS WASSBERG!!!), vallabodar och drack kaffe. Och hejade på kusinernas framfart i spåren förstås. Idag på förmiddagen hade jag dock lite svårt att koncentrera mig, då solen låg så magiskt fint på Åreskutan en så där 10 mil bort (något tydligare bild). Jag drömde mig bort till varmare tider och lätta cyklar, som skulle kunna ta mig dit.

Själv är bäste längd

Eh höhö. Nä men verkligen det kortaste jag hade kunnat vara är jag, när det gäller att sätta upp lampor i min lägenhet. Det är lite högt i tak och jag har ingen stege eller något annat som är högre än en stol. Och sängen, den är ju lägre än en. När Emma bodde med mig ställde vi en stol på sängen som hon höll i och så nådde jag upp till taket hur lätt som helst. Fast nu insåg jag att jag behövde byta plats på lampan i vardagsrummet och sovalkoven men hur skulle jag nå upp dit igen? Jag provade att ställa en stol på sängen men så vingligt är inte ens jag dumdristig nog att ställa upp på. En rulle liggunderlag + sovsäckstäcke kirrar biffen men hade fingrarna vart bara en centimeter kortare hade det aldrig gått!

Pigg, glad och pank!

Fy faaaaabian vilken lång och skön ledighet jag har haft över jul och nyår! Fyra intensiva, sällskapliga dagar i Sundsvall och sedan sex dagar av många ensamma, långa promenader i Stockholm, med sällskapliga avbrott på Ingarö under nyårsaftonen och -dagen och med Emmili på mysiga kvällar och mornar. Skön avkoppling (och ett enormt pengaslöseri fast det är väl inte slösa om det var värt'et?)! Bilder kan beses HÄR.

När jag kom tillbaks till Östersund var det helt sjuuukt kallt men vansinnigt snyggt. Trots -23 grader (eller kanske lite mindre där mitt på dan, but still!) ville Åsa och jag ge oss ut på utflykt. Promenera gick väl an, men att fika, det var lite svårare. Varenda lem ville förfrysa vid också bra det kortaste moment av stillhet så det fick bli snabbfika!

Idag började jag jobba igen och jag är mycket, mycket tacksam över att vi slutade klockan två och över att jag är ledig i morgon. Det tar ett tag att vänja sig ifrån slappa nöjesdagar där man får kolla hur mycket Anne på Grönkulla man vill.