we don wanna be wit u

Lingvistiiiiiiiiik. (lite grundkurs) Det var ju det här med klusivitet (den svenska termen är inte döspridd direkt) som är en aning smalt men väldigt spännande! Vi kan ju vara både inklusivt och exklusivt. D v s om någon säger "Vi följer med!" måste du utifrån kontext, tonfall, eller i värsta fall; en direkt fråga, avgöra om talaren inkluderar dig eller inte. Sånt är vi:et och vi:et är lurigt på det sättet, det kan vara innanförskap eller utanförskap.

Jag har hört ryktas (och har även för mig att jag har kollat upp detta men tyvärr är mitt minne kort och eventuella anteckningar försvunna) ... att det finns språk, typ t ex indianspråk, som har en yttre skillnad på inklusivt och exklusivt vi. Det är dock väldigt, väldigt ovanligt (att jag bara vågar! hävda detta utan källa, det är så jag skäms!). Är inte det lite konstigt? Hur kommer det sig att så många språkanvändare inte har tyckt sig behöva mer tydlighet på den här punkten? Kanske för att det är så fasanfullt lätt att använda som retoriskt grepp? (denna länk är väl ingen briljant kritik mot detta retoriska grepp, för det skulle man för det första vilja ha en lingvist men det var när jag såg den som jag började dregla över klusivitet igen, efter månader i glömska.)

Andra bloggar om språk