Wednesday, February 18, 2009

Men sen visste man - minns ni reklamen bom bom bom chips drum drum?

På bussen hem idag gick jag på ett märkligt sätt i barndom. I sätet bakom mig satt en man i orange jacka som klev på på samma ställe som jag. Han snackade i telefon. Jag hörde rätt tydligt allt han sa och det verkade vara problem på en arbetsplats eller dylikt och dessutom hade han egna personliga problem, lät det som. Helt plötsligt hörde jag att han pratade engelska, jag blev lite förvånad men jag tänkte att han väl var engelsktalande egentligen kanske och slog över till sitt känslospråk när han talade om jobbiga saker. Vid det här laget hade vi inte åkt så länge och jag var egentligen mer fokuserad på Studio ett på radion och Maud Olofssons dialekt. I alla fall så fortsatte han att prata fast mest svenska men sen började han slänga in engelska ord och fraser igen och då hörde jag att han inte var någon modersmålstalare av det engelska språket direkt.

Jag blev paranoid och infantil. Kände väldigt starkt att han vill inte att jag ska höra vad han säger. Han tror att jag inte kan engelska. Det här är som när mamma och pappa och jag sa att ikväll minsann, när lillan har lagt sig, då ska vi ta fram ice cream.

"Ja alltså, ja hm hm, det där med Lovisa. It was that I meant" slår han till med då.

(Och när stor-kusinen och jag skulle vara barnvakt åt en 3,5-årig lillkusin så säger stor-kusinen till mig att sen, när schlagerfestivalen börjar så ska vi ta fram p-r-i-n-g-l-e-s wohoeho mums! och jag bah: PRINGLES?! VAD är DET?? *elvaåring från nyttiga familjen som ända tills hon fyllde ungefär 25 skämdes och var generad varje gång hon köpte snacks - det är sant*)

2 comments:

Grovt Initiativ said...

fram till 25 ja, och nu är det bara snacks snacks snacks. hela dagarna.

Johanna said...

Oh ja!