Pécs – kulturhuvudstad 2010

1998 var Stockholm europeisk kulturhuvudstad. Jag bodde i Timrå men åkte med en stockholmsk kompis dit och såg Tolvskillingsoperan på Nya Pistolteatern vid Karlberg.

2010 är det tre städer som delar kulturhuvudstadsskapet. Något överdrivet, enligt mig. Jag har hört talas om Nederländernas lösning men vid så höga kvantiteter som tre tycker jag att huvudstad blir något groteskt.

Av de tre städerna har jag varken vart i Essen eller Istanbul (beklagar!) men Pécs hade jag lyckan att besöka i somras! Vart man än vände och vred sig fanns det lämningar från flera forna tider. Det kändes som att alla hade vart där. Det fanns hamam-ruiner, en moské i bruk, en moské som blivit kyrka, en till delar raserad stadsmur, synagoga, romerska gravar – och nutida nordiska läkarstudenter (varav en lät mig låna hennes telefon när jag hade glömt min under Ágis köksbord dagen då jag skulle resa tillbaks till Prag).

Moskén som blivit kyrka. Hästen är som vanligt mötesplats. "Vi ses under hästens svans" var det man sa om man var nere med Pécs-lingot.

Andra världskriget, minnesmonument. Är det bara jag som får Ivanhoe-vibbar av omgivningen?

Konsthögskolan hade utställning i nedlagda delar av Zsnolay-fabriken ...

... där dessa takplattor är tillverkade.

Och så Franz Liszt bah, som någon annan Romeo.

Jag sa: "Syrenerna blommar lagom till skolavslutningen." Hon svarade: "Här i Pécs blommar de i april."

anteckningar från ett tåg

Jag älskade min semester i år. Ofta får jag pirrkänslor och längtar tillbaks (ett slags bakåtsträvande om man vill vara rolig), jag är så sjukt jävla nöjd! Men alla tågresor var inte lika sunt meditativa som den mellan Bukarest och Mangalia, när jag skulle tillbaks till Budapest höll jag på att gå i bitar:

Tåg Braşov-Budapest 29/6-09

Jag hade ju börjat ångra den här tågresan redan innan jag klivit på tåget. Jag hade tagit så många nattåg hittills, att jag tyckt jag inte sett landskapet tillräckligt. Nattåg är lite som att åka métro, man tappar kollen. Så istället för att säkerställa ännu en dag i trevliga Braşov (med trevliga hostel-kompanjoner) och slippa betala för boende en natt i Budapest skulle nu alltså kliva upp tidigt för att sätta mig på ett 11 h-tåg.

Det första som händer är såklart att jag somnar – jag har verkligen blivit en mästersovare! – och vaknar 4 h senare med sned rygg. Sedan börjar det bli obehagligt varmt, paralyserande varmt och alla i kupén flåsar som hundar. Några gånger försöker konduktören fixa AC:n men den verkar sluta fungera med jämna mellanrum. Det är sedan inte förrän vi har en timme kvar (fast vi enligt tidtabellen redan borde ha varit framme) som den ungerska konduktören säger åt oss (gissade jag) att det är svalare i nästa vagn.

Till matsäck hade jag Bake Rolls, chips, solrosfrän och en Lion. Plus en liter vatten. Jag vet inte hur jag hade tänkt att det skulle gå. 11 timmar sa jag ju här ovan. Någon gång på eftermiddagen prövade jag min lycka i restaurangvagnen (som enligt min guidebok mest är till för att sälja öl) där jag till min stora lycka fann att de hade ostmacka för 4.10 RON. Tur att jag inte köpte cigaretter till Eva för precis alla pengar (6 paket blev det)! Restaurangvärden var tvungen att gå och göra ostmackan för alla som låg framme var med skinka. Sen ville han ha 6 RON för den men av någon anledning blev jag sur, envis och stod på mig. Till slut gav han mig i alla fall växel på 4.50. Good enough men nu har jag en hel del RON-mynt kvar, så är det någon som ska till Rumänien, bara hojta!

Vi skulle byta tidszon också och på något sätt hade jag fått för mig att det skulle vara till min fördel men det var nog vätske- och sömnbristens logik. När vi hade två timmar kvar förvandlades det nämligen plötsligt till tre timmar. Vid det laget hade jag gått in i någon slags hungerdimma och kände mig inte alls som den lyckliga person, försedd med stort tålamod, som jag ville vara. Jag förstod inte hur jag skulle stå ut!

N.B att jag även hade slut på böcker! Lonely Planet Hungary gicks därför igenom noggrant och jag märkte ut en mängd restauranger jag skulle kunna besöka när vi väl kom fram. En timme för sent.

Jag hade sinnesnärvaro nog att ta en bild ut genom fönstret:

Fint.

När tiden står still och jag står i centrum

Så fint som Isabelle Ståhl här skriver om tåg, kommer jag aldrig att kunna.

"[N]är jag omsluts av tågets elektroniska livmoderkropp och låter hundra mil av döende natur och öststatig arkitektur dundra förbi i 290 km/h utanför så känner jag ofta ett starkt närvara; dimslöjorna glider bort från varat, allt blir så klart."

Östra Tjeckien

Stöde

Ånge

Budapest

Schweiz

Budapest 18.06.09

äåö
För första gången på väldigt länge (sen när?) kommer jag till ett land där de talar ett språk jag inte kan ett skvatt av. Trots lite tjuvträning på tåget, kan jag inte få ur mig ett God dag, ett Tack eller Please på detta märkliga språk. Mina tjeckiska artighetsfraser kommer jag inte långt med här. Och medan jag med stor framgång pratar engelska precis med alla och vem som helst och känner mig Arrogant with a capital A, försöker jag lyssna och fånga något av ungerskan. Det går en timme efter min ankomst, utan att jag uppfattar ett enda yttrande på ungerska. Det går en till och jag börjar undra om det verkligen är sanning, alla myter jag hört om detta mystiska språk. Är det ohörbart ända intill du fullkomligt behärskar det?

Jag sitter på kafe och hör en fantastiskt vacker tjej yttra - Igen! och jag lugnar mig lite. Men dagen förflyter och jag slits mellan känslor av extrem nyfikenhet - "jag flyttar hit och skriver in mig på en intensvikurs!" - av hopplöshet och kapitulation, samt den ständiga plågan över att vara den som går omkring och säger inget annat än Please och Thank you.

Kössönöm.


Andra bloggar om språk