Kill-/Tjejkompisar är så jävla sköna/falska – könsseparatism i sällskapslivet

"Det är så himla skönt att umgås bara tjejer ibland, då kan man få vara sig själv." Hålls det med? Kul för dig om du gör det, då har du en enkel medicin mot känslan av att vara lite eljest.

Gud så länge jag har försökt skriva det här inlägget. Det är av någon anledning så himla svårt att få på pränt. Får nytt bränsle när jag genom Linna Johansson hittar det här inlägget hos Kenza. Linna reagerar på Kenzas inlägg, ska jag säga, och lovar svar. Ser fram emot detta! Kort sammanfattat; Kenza skriver att hon hon har många killkompisar och endast några få tjejdito. [Edit: Här är Linnas text. Bläddra framåt för uppföljning.]

"Jag ska absolut inte dra alla över en kam, men killar är så himla mycket lättare att umgås med. Jag vet inte om det är för att jag kan vara rätt "grabbig" av mig ibland? Eller om det är för att jag har så himla många erfarenheter av backstabbande tjejkompisar?"

Hon får enormt medhåll i kommentarerna och alla verkar hålla med och underblåsa hennes teori om sköna killar versus falska och skitsnackande tjejer. Så trist.

Jag vill verkligen inte hamna i den där fällan, när jag ska skriva om min motvilja till tjejseparatism. Det handlar varken om bättre eller sämre tjejer eller killar. Det är det där uppdelandet som är halva problemet. Jag har kompisar av båda könen. De kompisar jag har, de tycker jag om och vill vara med.

Det är när det ska könssepareras och omgrupperas baserat på föreställningar om hur bra man kommer överens inom sitt kön som jag slår bakut. Om jag ska ha kompisar hemma hos mig en kväll kan de ha precis vilket kön som helst, det är vår relation som avgör vilka som kommer och vad vi gör. Det är för mig främmande att utestänga en kompis från en sammankomst, p g a kön. Påtvingad social könsseparatism leder till den här kvävande känslan nu ska vi ha så mycket gemensamt.

Råkar det vara så att jag i något tillfälle umgås endast med valda delar av mina kompisar som är tjejer, är det såklart inget problem, mina kompisar är som sagt mina kompisar, jag älskar dem alla. Värre är när man klumpas ihop med killkompisars flickvänner, kan ske i större sammanhang. Missförstå mig inte, de kanske är jättetrevliga och det är ibland jättekul att lära känna nya människor men glöm inte att det var faktiskt deras partners som jag tydligen hade något gemensamt med från början.

Vad är det vi (tjejer) förväntas göra tillsammans? Dricka baileys? Alltså jag gillar inte det. Gillar inte whisky heller, faller mellan stolarna.

Vilket leder till min andra aspekt av detta. För jag tycker ju faktiskt ibland att det är lättare att umgås med killar än med tjejer! Framför allt när det gäller nya bekantskaper eller tillfälligt prat på t ex fester. Jag vill verkligen inte tro på Kenza med bihangs teorier så detta ha gäckat mig. Jag som har både tjej- och killkompisar, hur kan jag känna så här? Jo, jag tror nämligen att det har att göra med det jag pratat om här ovan, den här förväntande kvinnliga gemenskapen. OK, jag vill absolut inte kokettera med något slags utanförskap här men faktum är att det är inte bara en gång jag har fått höra att jag är konstig. Även om det ofta har uttrycks med kärlek så är det ett faktum. Det kan stämma eller inte, det kanske drabbat er alla men det har i alla fall blivit en del av min självbild.

Hur gör man för att inte utmärka sig som konstig? Ja, man kan t ex söka sig till en grupp där man redan är annorlunda, hur man än gör. Då betyder de där små sakerna inte lika mycket. Som tjej bland killar förväntar sig ingen könlig gemenskap, det förväntas inte direkt och ömsesidig förståelse, mina egenheter kan vara just det och inte något som bryter vår feminina norm (hur den nu än må se ut, poängen är att jag inte kan passa in i det där, inte i något).

Grejen är att huruvida jag är konstig (tycker inte jag att jag är!) eller inte, inte är grejen. Sorry for going hippie on you men grejen är att alla är unika och speciella och kanske ibland lite konstiga men det kan man uppskatta, acceptera och se bortom. Men när vi tvingas in i grupper där egenskaperna , normerna och förväntningarna är alltför kraftigt utmejslade, ja då är det lätt att inte känna sig hemma. Jag behöver väl inte ens säga att jag får liknande känslor så fort SD börjar tala om vår svenskhet?