Man var ett barn. Man tvingades ha fuskpolo på vintern. Fuskpolo och ansiktet insmetat med Nivea. Gud vad jag skrek över den där trånga, strypande fuskpolon. SLÄPP UT MIG! Elin börjar prata om värmande kläder som kliar och sticks, jag påminns om fuskpolon. Livet som barn är maktlöst och ofta en fysisk plåga.
När jag skulle vara med på skidtävling hade jag på mig allt man kunde, tjocka täckbyxor, mängder av tröjor (plus fuskpolo!). Efter bara några vingliga stavtag var utmattningen ett faktum och kroppen svettades och försökte förgäves ta sig fram på ett smidigt sätt. Fatsuit doesn't fit the skier öh. Så jävla jobbigt.
Som fysiskt och psykiskt omogen tioåring hade varken jag eller någon annan insett att bröstvårtorna ändå kunde vara ömtåliga. Tenniströjor (knottriga! utan sköljmedel!) burna av lill-Johanna utan någonting under. Ren ångest. Ångest så många dagar utan att jag kunde koppla det till det fysiska skavandet. Till och med en avslutning förstörde jag, iklädd vit fin klänning med stenhårda dekorationer på bröstet.
Det fanns endast två sorters strumpor (förutom de alltid för korta strumpbyxorna som faktiskt var en fröjd att ta på sig, bli lyft i linningen och igungad av pappa): tubsockar (inga hälar! sjukt.) eller tunna, på längden ribbade men utan någon övre resår att tala om. En sak var väl när skorna till slut kom av, Kalle Anka-fötter, hurra! Men att i stövlarna ha nedhasade sockar och blottade hälar, det var ren och skär olust.
Nej sällan eller aldrig drömmer jag mig tillbaka till barndomen. Trygg, rolig, fin och utvecklande. Men barnets maktlöshet är oundviklig och grym.
Sara Ödmark vetenskapliga publikationer
2 months ago
1 comment:
Åh, och jag som längtar tillbaka till när man kunde ha overall och snowjoggings på sig, aldrig frös man, alltid varm och go ;)och jag använder fuskpolo än idag, hemmastickad i ull, det är superbra ju!
Eva
Post a Comment