Attention, il va tirer. C'est raté!

I fotofacket på min plånka. Faksimil från Metro Praha. Augusti 2006.

På bussen hem från jobbet idag tänkte jag explicit: Idag har det verkligen inte hänt NÅGONTING. Vilken otrolig dussindag.

Men då hade jag ju glömt. Imorse lyssnade jag på min mp3-spelare, den är ju fylld med gamla låtar (finns ett ofärdigt inlägg bara om det) och lagom framme i Krokom fick jag höra Coup de boule, därmed var dagen egentligen räddad. Jag började le och förbluffades över hur mycket glädje den fick mig att känna.

Jag älskade sommaren 2006. Jag älskar varje sommar med ett fotbollsmästerskap men 2006 var något av de finaste, även i övrigt. Och idag när jag hörde dem sjunga om att Trezeguet inte spelade nåt men när han väl gjorde det så var han usel, då kommer det tillbaks igen. SMS mellan systrar: Var är Trezeguet??

Ja, och så VM-finalen from heaven/hell. Den mest osannolika avslutning jag tror vi någonsin kommer att få se. Jag överdriver inte när jag säger att jag satt med hakan i knäna efter Zidanes attack. Men det var ju inte bara det. Trezeguet hade ju verkligen inte spelat någonting under VM, så kommer han in och gör en massa tabbar. Zidane missar verkligen en straff, som hade kunnat vända på steken. Och han slutar sådär. Ja jävlar, vilken bra låt!

Inte bara förgyllde den och lät mig för alltid påminnas om det fina med fotbolls-VM, Les Bleus, sommaren 2006 och Internet (hittade den ju såklart på l'Internet!), den följde med ända till Prag och fungerade som ice-breaker och klister. Kan man full i Prag sjunga texten till en sådan där rolig, episk låt får man många nya kompisar.

Vi kollade på fotboll överallt och jämt och ständigt. Ovan smygfoto på Gustav, som följde med till ett tält på Röda Sten.

Troligen Mexico-Iran, vardagsrum i Degerfors.

Sverige -England på Stora torget i Sundsvall.

Portugal-England på Persian Palace i Göteborg.