Oh yes, this is some old frickin shit. Men ändå inte. Läser en uppsats från 1986, den är ihopbunden tillsammans med två andra uppsatser av samma författare (Nils Nilsson). Vet inte vem som har hett ihop dem egentligen men det är ju någon slags ekonomibindning i alla fall. Stenciler sa man väl på den tiden? Det sa man på min lågstadieskola i alla fall och de var blå. Men kolla här alltså, väldigt primitivt korrigerat och dessutom verkar han inte kunna skriva ë med sin skrivmaskin, stackarn. Det här är ju jättekul! Det är bara tryckt på en sida också, kanske ni kan se. Går fantastiskt fort att läsa!På a-kursen i allmän språkvetenskap hade vi ju förresten en liknande bok, Guling (jaa!) om semantik. Ungefär exakt lika snygg typografi, fastän jag tror den var bättre korrläst ...
jag pluggar a.k.a sätter upp luggen
7 comments:
Guling ftw!
Den där typen av tryck är ett underbart stycke språkhistoria. (Här blir jag än en gång sugen på att pusha för Alphabet to Email.)
Och nu blev jag stencilnostalgisk. Blåa stenciler och när man skulle göra något särskilt fint fick man använda stencileringspapper med färg, så att man kunde få både rosa och blått tryck. De doftade så gott och kändes så lyxiga!
vaaa Rooooooooosa? Det fick inte vi! Åh nu blir jag riktigt avundsjuk! Men även de blå var lite lyxiga, blanka, fina och ibland varma.
vafan hur gamla är ni egentligen, när jag gick i lågstadiet sa fortfarande läraren stenciler, men det var inga riktiga, bara fotokopiorrr.
isåfall var det fotokopior med blått bläck
dina? mina? mina var det inte.
mina såklart, det sa jag ju
jaa, varma! Jag vill minnas att man även kunde få gröna stenciler.
Och håll käften, Gustav. Du är bara avundsjuk för att du har gått miste om detta tryckhistoriska fenomen!
Post a Comment