Vad har jag gjort för gott för att förtjäna detta

En av mina mardrömmar slog in nu i eftermiddag. Jag glömde mina nycklar på jobbet när jag åkte därifrån. Jag märkte det när jag hade kommit fram till Östersund och var på väg hem efter en liten tur på ICA.

Andas lugnt, andas lugnt, idag har biblioteket öppet till halv åtta, om nycklarna verkligen inte ligger i väskan kan jag ringa min chef och be henne ta med dem sedan ikväll när hon åker hem. Tiden till dess kan jag tillbringa på stadsbibblan.

Nycklarna låg verkligen inte i väskan, jag hade verkligen glömt dem.

Men just idag åkte ju Åsa hem. Åsa som har varit och hälsat på mig i helgen. Hon skulle låsa min dörr och lägga extranyckeln i postlådan. Prisa Postens arbetsmiljökrav och mina flinka fingrar, ty jag kunde få tag på nyckeln där i postboxen placerad i entrén!

Vilken jämmerlig tur att min mardröm slog in just idag!

gnagigt gnägg

När man gör så här ser man ut som en häst änna. Eller som hon man läste om i En ding ding värld, då runt 1990. Hon som skulle göra en fettsugning "utomlands" men fick läpparna bortopererade efter att plastikkirurgen missförstått ordet liposuction.


(Vafan, har jag en spricka på ena framtanden??!)

En limerick till sängs

Ber om ursäkt. Tråkigare får man leta efter. För att liva upp mig har jag hängt lite på craigslist/Prague. Synd att jag är plattfot annars kanske en karriär som fotmodell hade varit en del av lösningen på min tristess.

Ann-Sofie fick mig att skriva mitt livs första limerick och jag känner på mig att det kan bli fler!

verklighetens fritid

Från min facebookprofil:

I nuläget är ovanstående äppelkäcka påståenden falska.
I prioritize: Ligga på min fucking rygg och apatistirra på datorskärmen. Benen högt.
I do not prioritize: Plocka undan någon av alla fucking väskor som är spridda runtom i lägenheten. Diska. Rycka upp mig.

mörkt

Ett slags novembermörker kanske. Få inlägg, tom hjärna, sitter och gråter över tangentbordet en helt vanlig tisdagskväll. Fastän jag gjort saltlakritsfudge.

För en dryg månad sedan läste jag om AIK-tvillingarna och den jävla, jävla cancern. Och idag den oundvikliga nyheten att gallcancer förstört liv igen. Jag läser om andras sorger och kanaliserar mina egna och det här kom så väldigt nära.

Jag vill inte skriva sådana här inlägg egentligen, andra gör det bättre. Att skriva sentimentalt offentligt, det är inte min grej. Men nu sitter jag i alla fall och läser DN, slötittar på Seinfeld, hulkar och tänker på mina kusiner.

jävla jacka

Det här hade kunnat vara en följetong om jag hade börjat tidigare men nu är det en historia med ett lyckligt slut.

Sista helgen på semestern i somras tillbringade jag ju i Göteborg. Helt jävla fet fin vecka. Redan andra dagen, lördagen, toppade vi festandet med en lång, lång natt dansandes på klipporna vid Röda sten. Alltså det regnade så jävulskt den dagen. Gustav och jag cyklade till Systemet under eftermiddagen och blev så vansinnigt blöta. när kvällen närmade sig och vi givit upp den utlovade svartklubben på klipporna p g a allt regnande tog jag med mig regnjackan i en påse tillsammans med vinet när vi åkte till förfesten i Majorna. Jag hade tågluffat i fyra veckor, så min packning var av ett väldigt praktiskt slag. Klart att jag hade med min nyinköpta dyra proffsregnjacka (hey, jag bor i Jämtland numera, jag måste ha funktionskläder. It's the law.)

Det slutade ju regna så den avstyrda festen blev åter uppstyrd. Kvällsvandring till Röda sten och klättrande upp på hala klippor. Dans dans dans vid DJ-tält, lulzigt musikval, har för mig att jag recenserade kvällen med att det bästa var att vi fick dansa till Ulf Lundell. Elin stoppade sin röda basker i min påse och jag ställde i från mig den så vi kunde dansa dansa dansa.

Det är inte Göteborg om inte polisen kommer och rensar DJ-tältet på svartöl och minuten efter de har åkt tas mängder av nya flak fram ur bilen, till tonerna av Bängen trålar.

Yada yada yada när vi under tidig morgon var vid Vagnhallen Majorna kom jag på att jag hade glömt påsen där uppe. I en annan situation hade jag kanske faktiskt gått tillbaks dit upp, det var ju faktiskt en dyr jacka! Men det var inte aktuellt eftersom jag hade chansen att få ligga. Tur tur tur, en i sällskapet hade en kompis kvar där uppe som vi ringde och jag talade med. Han hittade påsen, höll den i handen och lovade ta med den hem till sig.

Inte visste jag ifall den här snubben uppe på berget skulle få med sig jackan, kunde jag glömma kunde väl han? Men enligt uppgift hade han påsen hemma och jag fick hans nummer av vår gemensamma vän. Smsade och frågade hur han ville lämna över jackan, han kunde ju t ex ge den till den gemensamma kompisen. Fick inget svar. Eventuellt skickade jag ett sms till, minns inte riktigt och sen är jag som jag är så jag vågade/ville inte ringa.

Veckan gick, utan att jag fick något svar från jackmannen. Fredagen innan jag skulle åka hem var det svartklubb på berget igen! Dans dans dans återigen till ljus morgon. under flera flera timmar låg den en sunkig knallgul regnjacka på marken där vi dansade. Jag blev full i fan och sur över min egen missade jacka att när vi väl skulle gå, plockade jag upp den och tog den med. Det hade faktiskt börjat smådugga (senare ösregna). Fy fan, den var så jävla äcklig. Jag tog i den som med tång.

Det regnade när jag skulle åka, det var tur jag hade äckeljackan. När jag kom hem till Östersund tvättade jag den. Det var en reva i innerfodret.

Jag skickade meddelanden på facebook till jackmannen. Skrev att han kunde lämna den till nån annan om han inte orkade skicka den själv. Inget svar. Ja hallå, det var ju asschysst att han tog med den, inte något jag hade kunnat räkna med. Men om jag inte får tillbaks den hade han ju bara kunnat låta bli.

Ja men så åkte jag till Göteborg förra helgen, fyra månader senare och helt plötsligt på en spårvagn säger den gemensamma vännen att han har min jacka i sin ägo. Så hipp som happ kunde jag åka förbi och hämta upp den, innan jag tog tåget till Östersund. Den var jävligt smutsig men nu kunde jag äntligen slänga äckeljackan.

Innan jag fick tillbaks jackan hade jag tänkt att min punchline skulle vara: OK, jag blev av med min dyra jacka, men jag fick ju ligga så det får väl räknas som värt det. Men nu har det blivit obalans, winwin liksom. Jag lär väl aldrig få ligga mer.

Äcklig och slängd.

Min cockblocker.

Thorseday the return of me.

Gustav och jag är världens asjobbigaste men det är ju så jävla roligt. Och att bakishandla (alltid!) på Netto Mölndalsvägen ger jippi och hästtuggummin! Och fnitter.

Frukt smakar de.

Brandenburger Tor

Min favorit i Erreverresionsfestivalen 1990 men den kom ju näst sist (före Finland förstås):

En gång skulle vi hyra rum på pensionat i östra Tjeckien, vansinnigt nära Österrike, lättare på tyska än tjeckiska men ändå inte min bästa gren. Men sa de inte nu i någon gammal tysk nyhetssändning (som jag får höra eftersom jag frossar i radioreportage med hänvisning till dagens jubileum) heute nacht? Så enkelt. Det ska jag säga nästa gång.

alkomacho

Ensam en stund i baren på Bishops Arms, lördag kväll. Vänster om mig, en kille beställer två öl och två shots, bartendern frågar 4:a eller 6:a han svarar det senare. Höger om mig, en kille beställer en Staropramen och en rom&cola (uttalat staroprámen och romocóla, vilket var vad som fick mig att börja lyssna uppmärksamt). Vän till honom frågar: dricker du inte öl?! Jo för FAN, det är ju jag som ska ha ölen!

Vänstra killen, när bartendern kommer tillbaks med shotsen, 6:or: Hade man kommit till bordet med fyror hade man ju fått stryk *ler*

sluta smajla så falskt (var inte så jävla härlig)

De människor som gnäller på bloggar som Arga bibliotekstanten eller Konsumbloggen (R.I.P.) och beskyller bloggskribenterna för att vara skyldiga att byta jobb "om det nu bara är så hemskt" vara människohatare och så vidare, kan inte de bara sluta besudla webben? Jag är mycket nyfiken på hur deras new age-lyckliga liv ser ut, och hur de debriefar gnällspikar på jobbet. Nä, förresten, jag vill inte veta.

Lite cynism rensar luften.

TV ain't worthy of me

Jag trodde i min enfald, vid en hastig ljudlös blick på en trailer, att "Silent library" skulle vara en rolig sitcom. Well. Det är ett svenskt "humor"-program där deltagare piskas med kaktus på röven och blir tvångskyssta av tandlösa gubbar. Ni kan nog förstå att min besvikelse på intet sätt går att uttrycka i ord.

Allt var inte nattsvart: Tack vare silent-heten i tävlingsmomentet var det möjligtvis en aning mindre skränigt än andra svenska game shows. (Men det förvandlade ju inte programmet till någon bibliotekarienördig sitcom.)

bandageprydd

När jag sedan skulle iväg tog jag på mig den blommiga klänningen också. Att gå enögd utan glasögon på mörka vägar var spännande, jag tog en del omotiverade stora kliv tror jag.

Majoriteten av festdeltagarna var inte utklädda men jag ser det ändå som major fail när en halvt utomstående som kommit senare viskar mig till sig och säger: "Jag hade glömt bort att det var Halloween, jag trodde att du hade skadat dig i ansiktet och fått det gipsat."


Nu ska jag inte ha bilder på mig själv i bloggen på jättelänge, kvoten är mättad.