Göran Hägglund. Jag tillhör ingen medieelit, eller kulturvänster eller vad du vill kalla det. Jag är en helt vanlig, inte tongivande eller uppmärksammad medborgare. Men jag vill inte att du berättar för mig hur man är som sådan som jag. Jag sitter inte vid köksbordet och diskuterar barnomsorgen, jag har inte ens ett köksbord, tänkte jag skriva, jo det har jag, men ingen soffa. Jag är jätteglad att det finns kloka människor som skriver i tidningarna, så att jag kan få lite intellektuell stimulans, trots att jag inte längre ligger vid universitetet, trots att jag flyttat långt från mina intressanta vänner Och det gjorde jag för att få ett jobb, faktiskt. Jag är exemplarisk på det sättet. Men jag tillhör inte vanlighetens folk, märker jag. Jag skulle aldrig skriva under din artikel.
Du skriver att den vanliga människan inte är intresserad av politik. Varför är det så, Göran Hägglund? Vill du att det ska vara så? Varför det? Vad innebär det att vara en del av den radikala eliten? När blir man det? Så fort man börjar intressera sig för andra frågor än hur man ska pussla ihop nästa helg (gud vad fruktansvärt tråkigt det låter då! Är det ett liv att eftersträva?)? Och får man då inte uttrycka åsikter och diskutera normer, utan att vara elitist? Om du har rätt i att vanliga människor ”inte har tid för konstigheter”, vilket jag betvivlar, då tycker jag att vi ska vara tacksamma för de här människorna som kliver upp från köksbordet och skriver i våra tidningar och på våra sociala fora. Och tycker det är spännande med konstiga saker. Är du anti-intellektuell, Göran Hägglund?
Ska jag vara helt ärlig, så tycker jag att du kommer med populistisk smörja! Du befäster och förstärker ett avstånd mellan människor, ett avstånd som helt faktiskt är mycket lättare att rå på, när tidningsredaktionerna blivit öppnare, mer direktkontakt och kommentarer, när jag kan följa och kommunicera med välkända skribenter (från höger till vänster!) på twitter. Om jag vill. Och det här är viktigt: Om jag vill.
Det du gör, med din artikel, är att diktera villkoren för vem som räknas. Och varför ska du bestämma det, när ingen annan får? Det är billigt, ja, billigt, att försöka vinna stöd på att hetsa mot ”överheten”. Vad är det egentligen du försöker göra? Ge en röst åt de stackars vanliga människorna? Nej tack, Göran Hägglund. Vi pratar hellre själv!
Dags för årets allra sista hästtorsdag, dags att lägga av nu? Jag har som vanligt hängt kvar vid en spillra (spilta?) av något som alla andra redan lämnat. Del av min sjukdomsbild. Men jag kan gå med på att lägga av, i utbyte mot att jag får en ny uppgift. En dag i veckan, ett tema. Gärna med fler på tåget. Vad ska vi göra? Make me lol.
Gustav och jag är världens asjobbigaste men det är ju så jävla roligt. Och att bakishandla (alltid!) på Netto Mölndalsvägen ger jippi och hästtuggummin! Och fnitter.
Frukt smakar de.
När jag var i Prag gick vi till ett rätt nytt konstcentrum, som ligger i Holešovice. Vi skulle mest kolla på Entropa, David Černýs omsusade konstverk som ställde till med censur i självaste EU-parlamentet, hans tolkning av Bulgarien fick täckas över med svart plast, efter att representanter från landet i fråga hade surnat till. Det var roligare än jag hade föreställt mig att stå där och glo på den gigantiska pjäsen. Vi stod hur länge som helst och försökte lista ut vilka länder som var vilka - en del var lätta: Sverige, Danmark, Rumänien, Italien, Polen, och endel omöjliga: Irland/Estland/Lettland - och ändå hade vi gjort flera tänkefel, upptäckte när vi kom hem och fuskläste oss till hur han hade menat.
Stor som fan, bah, största ryttarstatyn i världen, allegedly. Equestrian statue of Jan Žižka by Bohumil Kafka on Vítkov Hill in Prague. Men hur många referenser har man? Oj vilken stor ryttarstaty, den måste vara störst i världen.
Fa fa fa fa fa fa
