Bukarest 19-24 juni

Ruffig yta. Ruffig som fan. Inte lika mycket grå schabrak till kommunistbyggnader som jag trodde och hade blivit "varnad" för, men även sådana. Men framför allt, otroligt slitna fasader. Det har lett till många positiva överraskningar och att en hel del oaser har uppenbarat sig under ytan. Rummet Johan och jag hyrde hade en grymt skakig hiss upp till sig, och en mörk korridor. När man öppnade dörren, var det dunderfräsch inredning, väldigt färgkoordinerat (plus en Zinfandel i kylen) och härligt. (En liten sidohistoria: Faktum är att huset hade en så anonym port att när jag inte hittade dit, när jag kom, och Johan kom ner för att plocka upp mig, gick han ner och ut och vinkade till sig mig från andra sidan gatan, där jag stod. Sedan gick vi in i samma fel port två gånger innan han hittade rätt. På 10 meter verkade vår port ha försvunnit in i fasaden.)

Fantastiska trädgårdstehus och -barer har gömt sig därunder, där man inte anat nåt. Och så Motore, baren på taket till Nationalteatern. Flera personer hade tipsat om det och visst lät det rätt posh? Både Bobo och jag hade väntat oss vita dukar och finvin. Nog borde man ha misstänkt något när hissen upp var full av klotter men som jag sa var man van att de mest sofistikerade ställen kunde gömma sig bakom skrot. Väl uppe får man en positiv chock. Hela stället ser ut som en kreativ skejtpark men med mängder av bänkar och bord istället för ramper. Och en bar i ena änden. Stora målningar på väggarna, Roskilde-feeling och reggaemusik. Två 3,5-literstappar med öl senare och man är mer än nöjd med kvällen. Våra manliga bordsgrannar bjöd dessutom på en spontan och underhållande dansföreställning. Hippie, ja, kanske det, men va fan. Gamla vänner, nya bekantskaper, öl och Roskilde-feeling, jag klagar inte. Eller kanske snarare Röda Sten-feeling, förresten.

Och det var det med gamla vänner och bröllopsfest som var så himla skoj. Och sen stannade jag två dagar till innan jag tog tåget till havet och 2 mai, söder om Mangalia. Innan dess hann jag besöka världens näst största byggnad, Ceauşescus skrytpalats med överdådiga salar. Men jag hade hellre besökt de privata delarna, om det finns kvar.

Det bästa var nog nästan i alla fall, min sista kväll, efter att jag druckit öl med mina Hospitality Club-värdar och jag fick cykla hem till dem i Bukarestnatten. Cykla! Och en sängfösare i form av rom hos deras vänner med den fina värmepannan och kattongarna. Kattongar!