Dagen efter var det spyvändan med fruktyoghurt och sängläge hela dagen. Enda gången jag spytt bakfull. Men så hatar jag ju verkligen fruktyoghurt också.
Jag var en riktig spritnovis och groggen som spelade huvudrollen i nämnda ölspel var ju redan blandad. När jag, några månader senare, svänger förbi hos några kompisar som av någon anedning har Luciavaka i någons tillåtande hem, är det alltså med blandade känslor jag mottar uppmaningen: "Varsågod, blanda dig en grogg om du vill!"
Eh, en grogg. Sprit, oklart hur mycket, och så nåt mer. Tydligen ville jag inte fråga hur man gjorde, jag ville väl, som vanligt, verka obrydd och världsvan. Jag har ingen aning om det var så att jag gjorde groggen i rummet, tillsammans med de andra, men gissningsvis stod spriten (Absolut Vodka! Från systemet! Dyrsprit!) på ett bord vid sidan av eller så. Jag hade _ingen koll_ på hur mycket sprit man skulle ha, hade aldrig sett någon göra en grogg.
Blandningen blev väl en 80/20 ungefär. 80% sprit då alltså. 20% Russian eller vad det nu var. Det blev ju givetvis fullkomligt odrickbart. Bara att hålla glaset närmare än 30 cm från ansiktet var äcklande p g a alkoholångorna. Jag höll god min, låtsades väl smutta lite, tills jag gav upp och tog med mig glaset till toaletten, där jag lämnade det på handfatskanten. Sedan ursäktade jag mig och gick hem, jag hade ju ändå inte tänkt stanna kvar och vaka.
Men de måste ju ha hittat det där fulla, dyra spritglaset sedan. Vad tänkte de då? Och varför, slår det mig först nu, hällde jag inte ut glaset i handfatet istället för att bara lämna det där?? Pinsamt!
Något år senare hade jag vant mig och poserade glatt med kylt groggvirke i Vängåvan
4 comments:
hahaha, den nordska humorn!
Detta är ju sant, Sofia!
ja det tror jag på! men inlägget är ändå genomsyrat av humorn.
:)
Post a Comment