För mig som kommer från en småstad (nej jag menar ett "brukssamhälle") och ända sen jag kunde formulera önskemål varit säker på att jag skulle flytta därifrån, tycker jag att det ligger något obehagligt incestuöst över vissa göteborgares ohejdade kärlek till sin hemstad, men kanske främst oförmågan/oviljan att flytta härifrån. Jag är förstås medveten om att de enda göteborgare jag träffar naturligtvis är just de som stannat kvar, jag bor ju liksom i denna stad. Men ja, i vilket fall, det är otroligt svårt för mig att förstå hur man INTE kan vilja bort, jag har som sett det som the natural way. Det kanske är en förbannelse att födas i en stad dit folk faktiskt flyttar? Vart ska man vilja liksom?Men det värsta: jag har blivit likadan! Jag har inte varit i Stockholm mer än 24 h på tre år, i Malmö har jag varit två gånger på kanske fem år och ja, sen har jag väl inte varit någon annastans alls. Vad ska jag till Stockholm för, när allt finns här? Det är tyvärr blodigt allvar, detox please!
3 comments:
Om jag inte har helt fel så har du befunnit dig i Prag en å annan timme sedan du flyttade till jötteborg? Väl? I övrigt ställer jag mig samma fråga som du. Vad är det med de infödde i stan egentligen?
Det räknas inte för det är "utomlands".
Tänk alla de stackarna som lever hela sina liv utomlands, födda i någon bonhåla i Sverige, för att bli beresta och världsvana, och så räknas det inte. Gu va tasskitt
Post a Comment