Petřin - försök 2

Torsdag och inget att göra. Vad gör man, om inte tar sig till Petřinkullen för att se om man vågar sig upp i tornet. En alldeles underbart vacker dag. Dagen före den första snön skulle det visa sig.
Som ni kanske kan se, har tornet två våningar man kan stanna till på. Upp till den första pinnade jag bara på, utan att titta, utan att tänka, försökte bara gå väldigt snabbt och andas. Det gick ganska bra, jag var stolt över mig själv.


Sedan skulle jag ta den sista kritiska biten. Det är här jag brukar banga. Jag har gjort det många gånger förr. Tror bestämt att jag stannade på första våningen sist jag var uppe i detta torn, 2002, med Staffan, Ann-Sofie och Hans. Vet bestämt att jag stannade halvvägs upp i Eiffeltornet (the real thing) 1998 medan Rana och Emmili fortsatte uppåt.


Jag körde på samma koncept. Snabbt uppåt, inte titta, inte tänka. Det gick sådär. Andningen tog större och större plats. Skräcken kröp allt närmare och jag såg Vertigo framför mig. Jag fortsatte gå och hoppades att jag snart skulle vara framme. Men jag kom aldrig fram. Jag tittade uppåt, men såg ingen ände. Det var inte i dag det skulle ske. Jag fick vända. Att det sen var ännu läskigare att gå neråt är en annan sak. Men det hade ju vart läskigare ju högre upp jag kommit ändå.


En positiv sak med det misslyckade bestigningsförsöket var att när jag kom tillbaks till första våningen, kändes det som att stå på en stol. Piece of cake. Vad vackert det var. En krispig höstdag med utsikt över älskade Prag (jaja, höstromantik kan drabba den bästa ...).


Väl nere på marken hittade jag en väg ner från kullen utan att åka cable car, det var brant och löven låg i drivor, jag kunde springa och sparka. Jag hamnade nedanför slottet, bakom Tysklands och USA: s ambassader. Eventuellt såg jag en förrymd mördare i en vaktkur, men det kan ha varit så att det var en vakt också.


Om ett tag kommer jag nog göra ett nytt försök, men då måste jag nog ha stöd, ögonbindel, droger eller lobotomering. Alternativt hyra tornet, så jag får det för mig själv och kan kräla de sista trappstegen. Det brukar hjälpa att kräla, då får man ta den sista avgörande höjningen i sin egen kropps takt. Det har jag provat i Norra bergets utkikstorn i Sundsvall. Det funkade bra, belöningen kom i form av njutbar utsikt över Granlos (?, har aldrig fattat var Granlo ligger ...) böljande kullar.