Reach out / J'attendrai

Magnus har fått totalt fnatt och jag har blivit smittad.

Cross Club

Medan jag för en gångs skull sitter och pluggar lite halvhårt sätter längtan efter Cross club (a.k.a. tokiga klubben) in. Det var ganska länge sedan jag var där och då fick jag lov att gå hem efter en halvtimme ... Jag tycker verkligen att det är dags för en helfestlig kväll där snart! Medan jag drömmer mig tillbaks tittar jag på några gamla foton från septemberkvällar på the Cross:

Christelle och Alex var på besök i stan

Barbara smiter in på Cross Club när hon kan - och det kan hon, de är ju grannar!

Eva tycker inte heller att det ligger för långt bort för ett besök

Narodni Knihovna

Kataloghallen, finast i hela biblioteket

Barock-biblioteket var väl också fint

Uppe på tornet mäts temperaturen i Prag varje dag

Nationalbiblioteket mitt i staden, Prags näst största byggnad, ett gammalt jesuitkloster, var mest för show-off. Det verkliga arbetet skedde såklart i förorten, i en gigantisk vit byggnad i Skalka/Hostivař. Bibliotekariestudenter som vi är, fick vi möjligheten till guidad tur även här.

Alla möjliga mystiska arbetsuppgifter fanns här. Det förväntade förstås; mikrofilmning, restaurering (bl a efter översvämningen) och såklart ett stort lager med böcker (med rätt temperatur och rätt relative humidity-level). Men vi fick även besöka ett illaluktande laboratorium där de skrapade mögel av böcker, odlade fram prover av dem för att kunna identifiera och bekämpa möglet på rätt sätt. Mycket spännande!!

En annan sak som vi sett fram emot var den fantastiska kartongverkstaden. Detta verkade vara det som de själva var mest stolta över, vi hade hört så mycket om det innan. "Vi gör kartonger, custom-made till att passa just dessa böcker eller tidningar". Av "Archival paper!" . Extremt spännande alltså. Vi fick t o m med oss varsin liten provbit av papperet!

En sak som överraskade mig en aning var hur unga många som arbetade där var. Kändes som om det faktiskt finns en möjlighet att få jobb. Även om jag antar att jag inte kommer att vara kvalificerad för att skrapa mögel. Men göra kartonger skulle jag tycka vara ett roligt jobb. Troligen har KB också sådana kartongverkstader. Det är mycket effektivare än att de som scannar och restaurerar ska bygga sina egna kartonger. Har vi lärt oss.

Det ser häftigt ut, men det är en maskin som destillerar vatten

"Vi hade problem med de här metallkonstruktionerna så vi fick bla bla bla"

birthday adventure

På min födelsedag hade jag bestämt att vi skulle gå till en indisk restaurang, men den vi hade sett ut var såklart abonnerad, så vi fick gå ner i métron på Hradčanská igen.


Alla försökte hålla humöret uppe ändå, trots att hungern hade varit med oss sen flera timmar.

På den första restaurangen tipsade de oss om en annan indier som visst skulle vara bra. Det fanns inget bord just när vi kom, så vi fick sätta oss uppe i cocktail-baren och dricka drinkar. Det är en bra födelsedagstradition, Eva drack en blå drink. Jag var feg och drack en mojito. Men god var den ju.


Vi fick vänta ännu längre på bord, sittande på några soffor nere i restaurangen, bredvid en indisk baby och en kvinna i turkosa indiska kläder. Sen åt vi och jag tror vi inte ens åt upp hälften, ändå var vi helt paralyserade efteråt, paltkoma som vanligt. När vi kom hem var klockan ungefär halv tolv och dagen efter vaknade jag à midi. Ptjuu, nice birthday it was, thank you very much!

Karjala Cup

Familjen Merci/Braník går på hockey

Sverige skulle spela mot Tjeckiska republiken i premiärmatchen i Karjala Cup. Självklart måste vi dit och tjoa och tjimma! Det var inte så många andra svenskar där, vi kände nog hälften, och alla var lite utspridda, så någon stor svensk klack fanns inte. Vi fick göra vårt bästa för att bli hörda i den massiva tjeckiska publiken.

Vi hade i alla fall med oss Vlajka, den var lika stor som flaggorna i taket, tror jag. Det viftades glatt med den vid stunder av inspiration.

Sverige spelade inte uselt, men var inte effektiva i power-play och var inte så värst konstruktiva. De gjorde tillslut 4 mål, så det var väl inte oävet, men Tjeckiska republiken gjorde ju 5.

Minen efter matchen, Magnus var jättearg. Alla som hade varit på matchen åkte samma métro hem, säkert jättekul om man hejade på Tjeckiska republiken, tutor och harskramlor och ett skanderande av "Češy". När rulltrappan samtidigt stannade och vi fick marschera upp, kändes det en aning absurdt. Marschera i tjeckisk hockeyklack-takt.

Florenc på en måndag

Florenc var en outforskad stadsdel för vår del. Där kunde man hitta en 1 km lång tunnel till Žižkov.

Gamla gröna fabriksbyggnader bakom gröna träd.

Tomma cementytor nedanför tågrälsen.

biblioteks- och språknörderi

L'ordre qu'il conuient leur

donner

LE septiesme poinct qui semble absloument deuoir estre traicté apres les precedens, est celuy de l'ordre & de la disposition que doiuent garder les liures dans vne Bibliotheque: car il n'y a point de doute que sans icelle toute nostre recherche seroit vaine & nostre labeur sans fruict, puis que les liures ne sont mis & reseruez en cet endroit que pour tirer seruice aux occasions qui presentent.

På onsdag måste jag lämna tillbaks den, boken; Advis pour dresser une Bibliothèque par G. Naudé. Synd, jag har haft mycket nytta av den. Fått se ursprunget för circumflex på riktigt t ex.

En annan sak är att min kamera håller på att braka ihop. Je tremble.


Andra bloggar om Språk

Petřin - försök 2

Torsdag och inget att göra. Vad gör man, om inte tar sig till Petřinkullen för att se om man vågar sig upp i tornet. En alldeles underbart vacker dag. Dagen före den första snön skulle det visa sig.
Som ni kanske kan se, har tornet två våningar man kan stanna till på. Upp till den första pinnade jag bara på, utan att titta, utan att tänka, försökte bara gå väldigt snabbt och andas. Det gick ganska bra, jag var stolt över mig själv.


Sedan skulle jag ta den sista kritiska biten. Det är här jag brukar banga. Jag har gjort det många gånger förr. Tror bestämt att jag stannade på första våningen sist jag var uppe i detta torn, 2002, med Staffan, Ann-Sofie och Hans. Vet bestämt att jag stannade halvvägs upp i Eiffeltornet (the real thing) 1998 medan Rana och Emmili fortsatte uppåt.


Jag körde på samma koncept. Snabbt uppåt, inte titta, inte tänka. Det gick sådär. Andningen tog större och större plats. Skräcken kröp allt närmare och jag såg Vertigo framför mig. Jag fortsatte gå och hoppades att jag snart skulle vara framme. Men jag kom aldrig fram. Jag tittade uppåt, men såg ingen ände. Det var inte i dag det skulle ske. Jag fick vända. Att det sen var ännu läskigare att gå neråt är en annan sak. Men det hade ju vart läskigare ju högre upp jag kommit ändå.


En positiv sak med det misslyckade bestigningsförsöket var att när jag kom tillbaks till första våningen, kändes det som att stå på en stol. Piece of cake. Vad vackert det var. En krispig höstdag med utsikt över älskade Prag (jaja, höstromantik kan drabba den bästa ...).


Väl nere på marken hittade jag en väg ner från kullen utan att åka cable car, det var brant och löven låg i drivor, jag kunde springa och sparka. Jag hamnade nedanför slottet, bakom Tysklands och USA: s ambassader. Eventuellt såg jag en förrymd mördare i en vaktkur, men det kan ha varit så att det var en vakt också.


Om ett tag kommer jag nog göra ett nytt försök, men då måste jag nog ha stöd, ögonbindel, droger eller lobotomering. Alternativt hyra tornet, så jag får det för mig själv och kan kräla de sista trappstegen. Det brukar hjälpa att kräla, då får man ta den sista avgörande höjningen i sin egen kropps takt. Det har jag provat i Norra bergets utkikstorn i Sundsvall. Det funkade bra, belöningen kom i form av njutbar utsikt över Granlos (?, har aldrig fattat var Granlo ligger ...) böljande kullar.