Jag har inte skrivit så mycket om
Maria*. Det skulle vara lönlöst att ens försöka att skriva något, jag har inte kapacitet till det. Och jag vet inte om det här är rätt plats. I alla fall så går jag nu efteråt bl a omkring med en ständig oro för att något mer ont ska hända. Det får det inte. Så när en annan kusin (på min faders sida) skriver en facebookstatusuppdatering som låter påskina att hon är ledsen får jag med ens ont i magen och både mejlar och sms:ar. Vad har hänt? Hur mår du? Vi brukar inte ens prata så ofta. Men inget ont får hända mer. Inga fler tuggor får tas.
Jag blir nästan lite arg men framför allt lättad när hon svarar att det var en dagislämning som hade orsakat tårar, hos hennes treåring.
Önskar att det alltid fanns dagislämningar att gråta över. Istället.
* länk till kusin Karolinas blogg
2 comments:
Beklagar! Visste inte att hon hunint gå bort, men har hört att det närmade sig... Hemskt! (för henne, att behöva veta). Och orättvist!
Ja bloggar kan ju användas till mycket... Passa dig bara.
Det är ju bra att det har gjort så att du visar mer omtanke för de omkring dig (tänkte på den andra kusinen) men ibland vet man ju inte huruvida det uppfattas som normalt eller neurotiskt att bry sig. Det har nog med internet att göra. Men självklart ska man värna om sina nära.
Jag har också många tankar kring Marias bortgång men jag vill inte lämna ut dom på internet längre. Kram.
Post a Comment