Ansvarsbiten

Med anledning av de här två texterna (som jag egentligen inte själv gjort någon närläsning av) av Anna Hellgren respektive Elin Grelsson kom jag härom kvällen i diskussion med en man om att "ta ansvar".

Jag menade att det var så tröttsamt att t o m han, som i princip höll med om det som stod i Hellgrens text skulle hänga upp sig på och bli provocerad av att det stod att män skulle ta ansvar. (Vilken jag ser när jag kollar igenom texten nu, ju refererade till Mats Söderlunds text.) Jag tyckte att det var onödigt att folk skulle bli provocerade så fort man börjar prata struktur och han menade att då får de väl prata struktur och inte generalisera och peka finger. Typ.

Men i alla fall, och egentligen oavsett de här texterna, som jag ju inte kan ta ansvar för (hehe). Att "ta ansvar" kan man tolka väldigt olika, märkte jag. Istället för att se det som att någon pekar finger åt dig, väljer jag att se det som en analys av sakernas tillstånd och inte en ideologiskt baserad åsikt. Istället för att se någons illvilja kan man se det som en analys av ett samhälle i kris. Ett samhälle i kris kanske rentav kräver att alla tar ansvar, du och du och du, annars går det i kras. De är inte nödvändigtvis något vi önskar av ideologiska skäl men något vi kommer fram till i analysen av det strukturella problemet.

- Världen går åt helvete, du måste ta ditt ansvar nu, annars klarar vi inte det här!
- Men JAG har ju inte gjort något, din fingerpekare?! Nu är jag kränkt.

Registrering

Ur Historisk tidskrift 2010:3

Från en av mina guldkorn i bokhyllan Hur den praktiske mannen arbetar (för tillfället utlånad). Om jag minns rätt skulle man ha tidningsurklippen som smicker och smörjmedel till allehanda kunder. Man skulle alltså också i kortkatalogsordning föra bok över sina kunders intressen. När man sedan stötte på en tidningsartikel om ämnet, skulle man klippa ur, katalogisera och ta fram vid lämpligt smörjtillfälle.

Sounds of India, part 3: In traffic

In an auto rickshaw:

In a car (bonus music and candy):

On a bike (bonus chanting):

In a jeep:

On a bus (bonus sunrise and music):

And finally, by foot: